Debatt: Bryt normen om pensionsåldern

Svenskarna blir allt äldre och medellivslängden ökar. Dessutom lever vi allt fler år som friska. Otaliga rapporter har visat på denna positiva utveckling.

Samtidigt råder det arbetskraftsbrist inom många yrken och branscher på den svenska arbetsmarknaden. Många arbetsgivare skriker efter kompetent och erfaren personal. Sveriges kommuner och regioner behöver exempelvis anställa cirka 500 000 personer fram till 2026.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) behövs nästan 80 000 lärare och 140 000 personer till vård- och omsorg fram till 2035. Många av dessa skulle kunna vara personer som redan arbetar inom dessa yrken och som kan och vill arbeta kvar längre.

Redan i 40-års åldern

Att dra slutsatsen att fler seniorer både kan, vill och behöver arbeta längre upp i åren blir då helt naturligt. Men det som inte visat sig vara lika naturligt är att arbetsgivarna i högre grad efterfrågar senior arbetskraft och vidtar åtgärder för att behålla den arbetskraften längre. Även efter det som fortfarande uppfattas som den ”normala” pensionsåldern.

Den kraftiga minskningen i sysselsättningsnivå efter 65 är mycket större än vad som vore rimligt givet gruppens utbildningsnivå, hälsa och arbetsmiljö.

Anders Ferbe
Ordförande, Delegationen för senior arbetskraft

En rapport från Delegationen för senior arbetskraft visar att åldersdiskrimineringen börjar redan i 40-års åldern.

Större än rimligt

För att kunna sluta med slöseriet att pensionera bort människor som kan och vill arbeta, måste vi bemöta de fördomar som finns om äldre och åldrande.

Några sådana är att äldre skulle vara långsamma och ineffektiva, att äldre har svårt att lära sig nya saker och att äldre arbetskraft borde lämna plats åt de yngre. Den kraftiga minskningen i sysselsättningsnivå efter 65 är mycket större än vad som vore rimligt givet gruppens utbildningsnivå, hälsa och arbetsmiljö.

De skiljer sig inte nämnvärt från åldersgruppen 60–64-åringar som har betydligt högre sysselsättningsgrad. En tydlig bild av normens kraft för när samhället anser att människor borde sluta arbeta och gå i pension. Detta trots all fakta om ökad hälsa och medellivslängd. Många ser dessutom att vi pensionerar bort resurser och kompetens som faktiskt kan och vill fortsätta bidra.

En gradvis nedgång

Ska vi klara vår gemensamma välfärd, trygghetssystem och pensioner i framtiden behöver denna norm brytas. Ju fortare vårt mind set i denna fråga kan bli mer flexibelt, desto bättre.

En stadigt förbättrad hälsa, längre utbildning och ett aktivt och gott liv också utanför arbetslivet gäller även för den seniora arbetskraften i våra nordiska grannländer. Sysselsättningsgraden är överlag hög i Norden, jämfört med andra länder i EU, men det sker en gradvis nedgång i denna vid de åldrar som har varit och som är vanliga åldersgränser och normer för att sluta arbeta och börja ta ut pension.

Flexibilitet i övergången

Detta betyder samtidigt att det finns en potential för högre sysselsättning bland seniorer i de nordiska länderna. Omfattande pensionsreformer har genomförts eller genomförs i länderna i syfte att göra pensionssystemen mer långsiktigt bärkraftiga med tanke på befolkningsutvecklingen. De centrala delarna i reformerna är incitament och mekanismer för att stimulera till fler år i arbete och större flexibilitet i övergången mellan arbete och pension.

Centrala roller

I Sverige har pensionsgruppen beslutat att införa en riktålder för pension och att koppla pensionsrelaterade åldersgränser i till exempel sjukpenning, sjukersättning och a-kassa till riktåldern. Åldersgränsen för arbetstagares rätt att kvarstå i anställning har höjts till 68 år och ska höjas till 69 år 2023 och den lägsta åldern för uttag av allmän pension har höjts från 61 till 62 år och ska höjas ytterligare.

Arbetsmarknadens parter spelar en central roll för att skapa goda förutsättningar för de seniorer som vill arbeta vidare. Det gäller inte minst att pensionsrätter bör kunna intjänas efter 65 års ålder i tjänstepensioner på samma sätt som i det allmänna pensionssystemet.

Arbetsgivarnas attityd och efterfrågan är central för att de som kan arbeta vidare, också ska vilja göra det. Här har de offentliga arbetsgivarna stor möjlighet att gå före för att klara kommande arbetskraftsbrist.