Är det en ponny vi önskar oss på hemmet?

Kanske får vi skylla på nyhetstorka, men det två minuter långa tv-inslaget om ett ponnybesök på äldreboende ger mig dålig eftersmak. Förstå mig rätt, det är rörande att se en gammal man påminnas om sin barndoms somrar och hästen, ja den gör ett fantastiskt jobb. Särskilt glädjande är att besöket sker utomhus, jag har sett för många bilder av hästar i äldreboendekorridorer.

Förtvivlad jakt på glädjeinslag

Det är klart att det skulle förstöra hela vinkeln om reportern också frågade hur ofta de äldre får gå ut, eller vad som i övrigt förgyller årets resterande 364 dagar. Det sista svarar en dam indirekt på då hon säger att ibland blir det korv eller glass. ”Jag blir avundsjuk när jag tänker på mamma som bara ligger i sängen, på hennes boende händer absolut ingenting”, suckar en vän. 

Filmen är väl tänkt att handla om de äldre, men de talar aldrig direkt till oss. De blir bara objekt.  

Och visst ska det hända roliga saker även när vi blir äldre, men inom mig gnager dokumentärfilmen Leva tills jag dör. Den kom 2022 och går fortfarande att se på Urplay, inspelad på samma äldreboende som nyhetsinslaget med ponnyn. Filmen blev höjd till skyarna, men gav mig helt motsatta känslor.

Där recensenterna såg humor, medkänsla och glädje ser jag en aktivitetscoach på randen till sammanbrott, som inte kan koppla av. Glaset med brustabletten som löses upp återkommer i bild flera gånger. Som köper en spets-bh till sin favorits 100-årsdag och verkligen tror att mottagaren blir glad. Som inte kan hantera sorgen när den kvinnan dör och säger till de andra boende: ”Ni får inte dö”.

Filmen är väl tänkt att handla om de äldre, men de talar aldrig direkt till oss. De blir bara objekt.

Vårt behov av förnekelse och positivt tänkande gör uppenbarligen att vi letar efter alla tecken på en fungerande äldrevård, kanske särskilt efter de dystra utvärderingar som kommit efter pandemin. Och visst kan ångest dövas med aktivitet, men ingen kan få mig att tro att kräfthattar och spets-bh:ar är det som bygger en fungerande äldrevård.

Okunskap om gerotranscendens

För mig klingar bara en tondövhet för vad åldrandet innebär, en okunskap om gerotranscendensen.

Lars Tornstam var äldreforskare vid Uppsala universitet och den som utformade den sociologiska teorin bakom gerotranscendensen. Den beskriver hur vi när vi blir äldre ändrar vårt sätt att uppfatta jaget, relationerna till andra och livet som helhet. Anpassningen till att livet går mot sitt slut börjar redan i tidig vuxenålder. Vi lär känna oss själva bättre, blir mindre intresserade av ytliga sociala relationer och materiella saker. Behovet av att vara ensam och i lugn och ro fundera över och summera sitt liv blir större. När vi tror att äldre upplever sig ensamma är det i stort en projicering, menade Tornstam. Visst, den som blir riktigt gammal förlorar många nära och känslan av ensamhet ökar igen, men ensammast upplever sig människan i 30-årsåldern, visade hans forskning.

Som äldre får vi en ökad känsla av att höra ihop med både tidigare och kommande generationer, med något större än oss själva och vi får en känsla av sammanhang. Allt det här gör att vi också är mer tillfreds med livet.

Det låter hoppfullt och det är nog i sanningens namn också olika hur lätt eller svårt vi har med den här processen. Men vi mognar och utvecklas hela livet, även när många av våra tidigare förmågor försvinner. Den äldreomsorg som möter oss i behoven av att summera, försonas med det som blev mindre bra och få diskutera existentiella frågor, är nog en helt annan än den vi kan få av en aktivitetscoach.

Du som vet var den finns – se till att den får mer än ett tvåminutersinslag.