Digitaliseringen går för snabbt och för långsamt på samma gång

Vi kan se att regeringen ”snabbspolat” den hårt ifrågasatta lagstiftningen som benämnts ”chat-control”. Tidigare har vi genom EU vunnit tävlingen om att reglera AI (AI act), att stävja fri användning av data (GDPR) samt transatlantiskt utbyte av data (Schrems II).

Samtidigt står vi som nation och stampar när det gäller att få teknik i tillämpning för att möta samhället mest akuta utmaningar (klimatkris, demografikris, ekonomisk kris, utanförskap, psykisk ohälsa med mera).

Så hur skall man förstå denna skillnad i takt när det gäller samhällets digitalisering?

Stor oförståelse

Det vi möter som forskare och utbildare kring digitalisering är att grunden till svårigheter i att förstå digitalisering och dess konsekvenser vilar på en oförståelse av vad som gör det digitala annorlunda. Det digitala för med sig en ny logik, en logik som utmärks av att vissa tidigare grundläggande antaganden sätts ur spel.

Det vi ser hända just nu och särskilt i Sverige, kan bäst beskrivas som ett yrvaket agerande av politiken. 

Det kan till exempel röra sig om antaganden kring linjära samband mellan orsak och verkan, där digital teknik till sin natur utvecklas exponentiellt och för med sig oväntade konsekvenser. Att i detta läge tro att man kan reglera tekniken (till exempel genom AI act) enligt tidigare regleringslogik och samtidigt använda den till dess fulla potential är dömt att misslyckas.

Yrvaket agerande 

Det vi ser hända just nu och särskilt i Sverige, kan bäst beskrivas som ett yrvaket agerande av politiken. Man har, mycket tack vare AI och den typ av science fiction-inspirerade (och vetenskapligt ogrundade) rädsla som populariserats av bland andra Max Tegmark identifierat att det finns politiska poänger.

Detta resulterar i ett påskyndande av regelverk för att motverka (viss) användning av teknik. I sin kärna är denna utveckling driven av en rädsla över de möjligheter som många först nu börjar bli medvetna om. Samtidigt ser vi en tilltagande glidning mot autokrati på global nivå, vilket kan likställas med en vilja till snabba, enkla lösningar genom att koncentrera makt.

Vi ser exempel på denna utveckling i utspel som utbildningsministern Lotta Edholms (L) ”Från skärm till pärm”, socialministern Jakob Forssmeds (KD) tolkning av Folkhälsomyndighetens nya kunskapsunderlag kring ”skärmtid” och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Anderssons krav om bank-id för att använda sociala medier.

Ingen lösning på horisonten 

Parallellt med denna snabba utveckling kring digitalisering ser vi en plågsamt långsam utveckling i faktiskt nyttiggörande. Sverige har utmärkt sig genom att vara bland de svagare länderna i OECD och EU kring att nyttja digitaliseringens möjligheter, och trots påtagliga utmaningar i samhället ser vi inga vidare indikationer på att detta förändras i närtid.

Sverige har fortfarande inte lyckats få till en digital identitetslösning, en digital infrastruktur för sjukvården som möjliggör informationsutbyte, en digital infrastruktur för offentlig förvaltning eller ens gemensam vägledning i relation till lagstöd.

Vi saknar kunskapsunderlag kring hur teknik används i välfärden, vi har en kraftigt eftersatt marknad för offentlig sektors IT och ett digitalt arv som hindrar all form av framdrift.

Så hur skall vi då förstå denna tudelning av takt i digitalisering, där det hindrande (hot-adresserande) och det möjliggörande (nytto-adresserande) divergerar så?

Så ska vi känna tillit till framtiden 

Vi ser att detta bottnar i två parallella fenomen. För det första saknar Sverige en offentlig intellektuell debatt kring digitalisering. Här har forskarsamfundet misslyckats fatalt och behöver stärka upp sitt engagemang.

Vi har med andra ord varit enormt duktiga på att politiskt beskriva vad vi inte vill ha, men glömt bort att beskriva vad vi faktiskt vill.

Denna avsaknad av debatt leder till att allmänhet och politik saknar nyanser i sättet man tänker på och talar om digitalisering. Konsekvensen av detta blir en snedvridning av balansen mellan hot och möjligheter, där man inte klarar av att sortera på ett nyktert sätt. Där till exempel begrepp som skärmtid (som saknar vetenskaplig relevans) används för att driva policy utan vidare motreaktion från forskarsamfundet.

För det andra så saknar Sverige (sedan länge) ett politiskt ledarskap som förmår skapa nya ideologiskt förankrade idéer och målbilder om vart vi är på väg, bortom det rent dystopiska.

Vi har med andra ord varit enormt duktiga på att politiskt beskriva vad vi inte vill ha, men glömt bort att beskriva vad vi faktiskt vill. Detta hindrar oss som nation att förstå de samhälleliga kostnaderna av att underutnyttja snabbt utvecklande digital teknik, samt att känna tillit inför framtiden.

När den regeringen nu tar fram nya digitaliserings- och AI-strategier och därmed sätter riktning och takt blir två saker särskilt viktiga.

Först då kan vi se vägen framåt 

För det första, behöver dessa strategier riktas mot faktiskt tillämpning i relation till en vision som säger något om vilket samhälle vi vill ha. Sverige bör vara ett föregångsland i termer av att snabbt se möjligheterna med ny teknik som vi utforskar i det lilla och sedan leder mot en bredare tillämpning tillgänglig för alla. Vi vet sen tidigare att detta är en viktig förklaring till vårt snabbt växande välstånd historiskt sett, och underutnyttjande av teknik är mycket dyrt.   

För det andra behöver vi ett bredare och mer intellektuellt samtal kring den digitala tekniken som formar vårt samhälle.

För det behöver vi forskare som engagerar sig, lärare och journalister som förklarar, och politiker som förstår och beslutar.

Först då kan vi få ett offentligt samtal som inte polariserar mellan nidbilder av sociala medier, AI och kryptering för att nämna några områden från senaste tidens lågvattenmärken.

Först då kan vi få till den där hållbara strategiska dialogen om vart vi som nation är på väg.