Energimarknadsinspektionen måste göra sin hemläxa

Under de senaste 10–15 åren har de svenska elnätspriserna ökat mycket mer än inflationen. Och jämfört med elnätspriserna i våra grannländer. Nyligen beslutade Energimarknadsinspektionen, Ei, att elnätsbolagen får lov att öka sina intäkter med cirka 100 miljarder kronor under innevarande regleringsperiod (2024–2027) jämfört med vad som beslutades inför föregående period. Det är långt mer än den inflationstakt på runt 2 procent som Riksbanken prognostiserar.

Ett underbetyg, Sverige 

Att reglera monopolmarknader är inte enkelt, men att vi i Sverige, tre decennier efter elbranschens omreglering, fortfarande har så stora problem att utforma ett regelverk som ger rimliga och förutsägbara elnätspriser är ett underbetyg till både Ei och regeringar sedan millennieskiftet.

De flesta utvecklade länder omreglerade sina elförsörjningssystem under 1990-talet. Det finns vid det här laget därför gott om exempel på nätregleringar som varit lyckade. Följande tre delar i nätregleringen måste Ei utveckla för att få Sverige på rätt kurs:

1. Sätta ett skäligt pris

Det finns åtminstone tre typer av regleringar där kunderna förefaller nöjda med priserna, samtidigt som nätbolagen bevisligen får tillräcklig avkastning för att återinvestera i näten.

Nya Zeeland har tillämpat denna princip, och resultaten har varit goda.

Den första, som bland annat tillämpas i Storbritannien, är en klassisk pristaksreglering där priset tillåts öka med inflationen samtidigt som bolagen förväntas öka sin produktivitet över tid. En modell som använts sedan 1980-talet.

Den andra, som bland annat tillämpas i Norge, är en typ av reglering där nätbolagen ”tävlar” mot varandra där de som presterar sämst möter högre krav att förbättra sig. Tillsammans med krav på effektiviseringar har detta inneburit att det genomsnittliga priset i stort sett varit konstant sedan metoden infördes 2007.

Det tredje alternativet är en reglering som anpassas utifrån nätbolagets ägare: regleringen reduceras för kundägda nät, samtidigt som regleringsresurserna kan fokuseras på att övervaka nät som ägs av privata investerare. Nya Zeeland har tillämpat denna princip, och resultaten har varit goda.

Samtliga ovanstående regleringar skulle, var för sig eller i blandformer, kunna tillämpas i Sverige.

2. Säkerställa att nätkunderna får den kvalitet de vill ha

Nyligen har det uppmärksammats att nätkunderna efterfrågar en rad olika kvalitetsattribut som inte finns med i regleringen. Ei menar att det enda nätkunderna bryr sig om är överföringskvaliteten, men det är inte sant. Förklaringen till att de kundägda nätbolagen uppfattas som så mycket mer prisvärda än vad statligt och privat ägda nät gör är inte primärt att de sätter lägre priser, utan att de är duktiga på att identifiera vilka kvalitetsattribut kunderna efterfrågar och sedan implementera dem på ett kostnadseffektivt sätt. Denna metod borde Ei införa i regleringen.   

3. Säkerställa kostnadseffektiv drift

Ekonomiska modeller för att mäta företagsspecifik ineffektivitet har varit tillgängliga sedan slutet av 1970-talet. Sedan dess har forskningen gjort stora framsteg och i dag har modellerna högre precision och kan skilja på kort- och långsiktig ineffektivitet. En utvärdering som presenterades under 2022 visar att Ei:s effektiviseringsmodell i stort sett har varit verkningslös. Inspektionen måste ta till sig av detta och använda en mer ändamålsenlig modell.

Det ligger i allas intresse att ansvariga politiker och Ei en gång för alla ser till att göra sin hemläxa och utvecklar en mer ändamålsenlig reglering i samråd med intressenter, forskning och internationell erfarenhet.