Förtroende för personer avgör val – en tysk läxa för svenska partier

Tyska delstatsval liknar på vissa sätt amerikanska primärval. Skillnaden är naturligtvis att valet i sig är viktigt för medborgarna i de förbundsländer valet gäller. Men resultaten, inte minst under ett valår, ger också en temperaturmätning på hur landet ligger för partierna på riksnivå.

Rödgrön framgång

I helgen nådde De gröna i Baden-Württemberg det bästa valresultat någonsin för partiet i ett tyskt delstatsval (32,6 procent). Samtidigt gjorde kristdemokratiska CDU sitt sämsta val någonsin i delstaten (24,1 procent).

I Rheinland-Pfalz lyckades de krisande Socialdemokraterna (SPD) att behålla makten med 35,7 procent. Även där gör CDU sitt sämsta valresultat i delstaten någonsin (27,7 procent).

Det går att skriva spaltmeter om vad det får för betydelse för CDU. Eller vad det innebär för möjliga regeringskonstellationer efter valet till Förbundsdagen i höst. Men mer intressant, ur ett svenskt perspektiv, är att se vad som ledde till De grönas framgång i Baden-Württemberg och SPD:s framgång i Rheinland-Pfalz.

Det finns nämligen en gemensam nämnare – förtroendet för toppkandidaterna.

Röst på person framför parti

Regeringschefen i Rheinland-Pfalz, Malu Dreyer (SPD), lyckades nå ett valresultat på ungefär 20 procentenheter över partiets nivå i mätningarna på riksnivå. SPD vann också många röster i slutspurten med plakat på Dreyer och budskapet ”Vi med henne. För att hon regerar vårt land bra”. Drygt hälften av partiets väljare sade att det var Dreyers person som var utslagsgivande för att SPD fick deras röst.

På samma sätt valde många i Baden-Württemberg De gröna mer på grund av den omåttligt populära regeringschefen Winfried Kretschmann än partiet i sig. På partiets valplakat stod det ”Ni känner mig. Välj grönt för Kretschmann”.

Svenska paralleller

En rak jämförelse till svensk inrikespolitik är svår att göra. Men trenden, att förtroende för de främsta företrädarna spelar en stor roll för väljares partival, är otvetydig. I de tyska delstaterna var personerna mer intressanta för väljarnas val än vilka partier som kommer att regera tillsammans efter valet. Det sistnämnda är för övrigt fortfarande öppet i båda delstaterna.

Tittar man på förtroendet för de svenska partiledarna så är det fyra namn som ligger stabilt i toppen hos de större mätinstituten: Stefan Löfven (S), Ulf Kristersson (M), Jimmie Åkesson (SD) och Annie Lööf (C). Deras partier kan alltså dra nytta av att deras partiledare åtnjuter förtroende.

Busch på nedgång

Även Ebba Busch har länge legat högt i mätningarna. Men i den senaste (DN/Ipsos) rasar förtroendet för henne från 34 procent till 22 procent. Den omskrivna husaffären och den pågående förundersökningen mot henne slår mot förtroendesiffrorna. Och, om det blir som i Tyskland, också i förlängningen mot hennes parti. Kristdemokraterna är ett av de partier som verkligen behöver partiledarens popularitet för att självt få ett högt stöd av väljarna.

Kris för MP och L

På frågan om varför Miljöpartiet och Liberalerna ligger skrynkligt till i förhållande till fyraprocentsspärren går såklart en del svar att finna i partiernas politik, förmåga att kommunicera densamma samt deras undanskymda roll i januarisamarbetet. Men sett med tyska delstatsvalsglasögon är det säkerligen ett lika stort problem att förtroendet för Per Bolund (MP), Märta Stenevi (MP) och Nyamko Sabuni (L) är extremt lågt.

Så om partistrategerna hos MP och L vill analysera delstatsvalen ordentligt ska de inte bara jubla åt att De gröna och det liberala FDP gjorde succéval i Baden-Württemberg och ser ut att kunna fortsätta vara med i delstatsregeringen i Rheinland-Pfalz. Strategerna bör i stället fokusera på hur förtroendet för Bolund, Stenevi och Sabuni ska öka. Det kan avgöra om deras partier hamnar på rätt sida av spärren i valet nästa höst.