"Fortsatt problematiserande från Skogsstyrelsens sida"

Av: Anders Pettersson
näringspolitisk talesperson för Allmänningarna i Västerbotten

Herman Sundqvist och Skogsstyrelsen fortsätter att rada upp argument som talar för att fjällnära markägare som nekats avverkningstillstånd inte ska ersättas. Det verkar finnas en brunn att ösa ur när det gäller sådant. Det senaste som nämns är att anslag för biotopskydd skulle vara öronmärkta för att betjäna miljömålet Levande skogar. Därmed skulle de inte kunna användas för skydd i det fjällnära området eftersom det området inte ingår i det miljömålet. Detta är nog inte helt sant.

Under en rad av år har naturvårdsanslag också använts till biotopskydd, naturvårdsavtal och reservatsbildning inom det fjällnära området. Att det nu plötsligt inte skulle gå att utnyttja de instituten där stämmer knappast.

Myndigheten radar upp hinder

Sedan fortsätter man som tidigare att problematisera kring arealbegränsningar för biotopskydd, risken för att dubbla utbetalningar etcetera. Om Skogsstyrelsen låtit domen från Umeå ligga fast och använt samma kreativitet för att hitta bra lösningar istället för att rada upp hinder skulle mycket varit vunnet. Jag är säker på att staten skulle ha försett myndigheten med de medel som behövts utifrån vad domen sagt och mängden ärenden som beräknats inkomma. Men viljan verkar saknas. Vad är det gör att man väljer att fortsätta striden med enskilda i domstol istället för att söka politiska lösningar?

Men det verkar som att identiteten av att vara en polisiär och övervakande myndighet numera är viktigare. Någonstans på resan från att en gång varit ett stöd för skogsägare verkar också respekten för enskildas rätt försvunnit.

Jag har en känsla av att det utifrån dagens politiska situation skulle funnits goda förutsättningar för komma fram den vägen. Man borde väl åtminstone förstå att man sätter mycket av sitt renommé på spel när man fortsätter på det inslagna konfliktspåret? Men det verkar som att identiteten av att vara en polisiär och övervakande myndighet numera är viktigare. Någonstans på resan från att en gång varit ett stöd för skogsägare verkar också respekten för enskildas rätt försvunnit.

Allmännas behov först

Numera sätts det allmännas behov alltid i första rummet, särskilt när det finns kopplingar till naturvård. I huvudsak är det kanske inte myndighetens eget fel utan uppdragsgivarens att vi har fått en sådan utveckling. I dag finns dock ett gryende uppvaknande hos politiker om att något gått snett. Äganderätten ska uttryckligen stärkas enligt politiska uppgörelser men det kommer inte är vara gjort i en handvändning. Jag är inte säker på att det finns rätt värderingsgrunder på alla myndigheter för att på ett enkelt sätt acceptera en sådan förändring. Där man har en genuin insikt om vikten av en stark äganderätt och en grundmurad respekt för enskildas egendom.

För den som inte är insatt kan det kanske te sig vettigt att överklaga de fjällnära domarna till högre instans för att skapa prejudikat och vägledning. En första fråga man kan ställa sig då är om det är värt att låta enskilda vara försökskaniner? I mycket långdragna och plågsamma processer utan bedövning. Det är uppenbart att Skogsstyrelsen har svarat ja på den frågan.

Men vad är det egentligen för frågeställningar som man söker klarlägga genom överklagandet?

I grund och botten är det ju så att man faktiskt utmanar svensk grundlag när man ifrågasätter om någon ska ha rätt till ersättning vid ett intrång från samhället. Är det grundlagsskyddets styrka som man söker prejudikat för? På riktigt verkar denna myndighet vilja klarlägga något som de flesta redan vet intuitivt utan att kunna särskilt mycket om juridik. Något som egendomsskyddet i vår grundlag ska skydda oss ifrån. Att enskilda aldrig ska kunna bli berövade rådighet över egendom i stor omfattning utan kompensation.

Extrema tankegångar

I Mark- och miljödomstolen drev Skogsstyrelsen genom sitt juridiska ombud frågan om att miljöbalken skulle kunna ge stöd för att utsläcka detta skydd. Att själva tillståndsprövningen för föryngringsavverkning skulle göra att fjällnära markägare inte skulle behöva ersättas ifall staten fann områden som man tyckte borde undantas från brukande. Det blev som många vet tvärt nej i domstolen för sådana idéer. Ett besked som man tydligen var missnöjda med och därför överklagar. Detta visar på att dessa faktiskt extrema tankegångar fortsatt har fäste inom myndigheten. Med oro ser jag på hur Skogsstyrelsen även fortsättningsvis inte har förmåga att se hur galet hela allt detta är.