Hon startade skandinavisk podd: ”Gillar inte alltid våra syskon”

– Har du hört talas om ”the Swedish no”, frågar Hilde Sandvik med ett lurigt leende.

– Nej..., svarar Alltingets svensk-norske journalist.

– It’s not a yes. Alltså, om du inte får ett klart och tydligt ja så är det egentligen ett nej. Flera gånger i mitt liv har jag tänkt att jag just har haft ett fint samtal med en svensk men så visar det sig att jag har sagt något som personen inte har gillat, och då har personen bara slutat kontakta mig, eller slutat svara, säger Sandvik och fortsätter:

– Jag har varken blivit utskälld eller konfronterad. Konsensus har varit den styrande principen i det svenska samhället – och en skapad artighet som de flesta norrmän, och i vilket fall inte västerlänningar, har. När stämningen sedan skiftar, skiftar den också mycket snabbt. I den meningen var det inte så förvånande att svenskarna bara från en dag till en annan vände i frågan om Nato.

Sa upp sig från sitt jobb

Journalisten och Nordenentusiasten Hilde Sandvik är på besök i Oslo och har precis avslutat veckans inspelning av den populära skandinaviska podden ”Norsken, svensken och dansken” där hon själv är programledare och som sänds i alla tre länder. I Sverige i Sveriges Radios P1.

– Jag tänkte tidigt att jag ville bli journalist och prenumererade på svenska och danska tidningar när jag var student, eftersom jag tyckte att de hade mer intressant kultur- och samhällsjournalistik än norska medier, berättar hon.

– När Muhammedkarikatyrstriden blossade upp 2005 hade jag precis börjat som debattredaktör hos Bergens Tidende – och plötsligt slog hela diskussionen oss i ansiktet. Det uppstod en ganska inflammerad konflikt i redaktörskollegiet, där vi var några redaktörer som stödde Jyllands-Posten, och några som inte gjorde det. Karikatyrkontroversen var en debatt om yttrandefrihet som satte vad man kan stå för till sin spets, eller vad jag kan stå för, förklarar hon.

– För mig blev debatten en skarp påminnelse om vad det är som står på spel. Vilka värderingar har vi och vad är det som kännetecknar den liberala demokratin? Där har Norden historiskt sett haft både en hög tillit och en stark yttrandefrihet. Förändringen i debattklimatet fick mig att börja följa den danska och svenska debatten, eftersom den utvecklades så väldigt olika. Jag blev så upptagen av det här att jag sa upp mig från mitt jobb, säger Sandvik.

En pandemiframgång

Efter att ha slutat på sitt jobb startade Hilde Sandvik den skandinaviska medieplattformen Broen.xyz. Hon insåg snart att det borde vidareutvecklas till ett samtalskoncept, och fick efter en kort tid ett erbjudande från Litteraturhuset i Bergen att starta en månatlig talkshow. Detta var den första versionen av ”Norsken, svensken och dansken”, med ett tematiskt upplägg och nya gäster varje gång. 

De kan ändra sig, de är delvis kontroversiella i sina respektive länder och så är de roliga.

Hilde Sandvik
Om sina poddkollegor

Konceptet blev snabbt mycket populärt och Sandvik erbjöds snart att provsända formatet i NRK. I detta sammanhang insåg Sandvik att det enklaste skulle vara att ha fasta paneldeltagare.

– Jag är ju norrman, så då tog jag den rollen. Så behövde jag ha en svensk och en dansk och sa till mitt undermedvetna: ”Hitta dem!”

– Då vaknade jag mitt i natten och tänkte: ”Åsa och Hassan. Det måste vara dem!”. Jag tror att jag ringde dem båda väldigt tidigt på morgonen, och så sa de ja, båda två. Då tänkte jag: ”Wow! Då blir det bra!”, förklarar Sandvik och lutar sig entusiastiskt över bordet medan hon pratar.

Hilde Sandvik berättar om sin vän Åsa Linderborg, en av Sveriges mest profilerade skribenter och debattörer, och Hassan Preisler, dansk skådespelare, dramatiker och radiopratare.

– De kan ändra sig, de är delvis kontroversiella i sina respektive länder och så är de roliga. När mitt undermedvetna sa åt mig att välja dem blev jag faktiskt väldigt nöjd och kunde gå och lägga mig igen, säger Sandvik med ett skratt.

Efter testsändningarna fick "Norsken, svensken och dansken"-trion grönt ljus för att starta poddsatsningen i NRK, Sveriges Radio och Danmarks Radio, och den första inspelningen skulle ske i mitten av mars 2020 – precis när Norge plötsligt skulle stänga ner på grund av coronapandemin.

Sandvik tror att pandemin bidrog till att ge programmet en slags "flygande start", då alla satt hemma och faktiskt intresserade sig för vad som hände i grannländerna.

I Norge har programmet blivit en stor succé. Hur stora är ni i Sverige och Danmark?

– Norge är uppenbart störst, men allt fler lyssnar på oss i Sverige och Danmark. Det märker jag på responsen, svarar Hilde Sandvik.

Skandinaviska eller engelska?

I ”Norsken, svensken och dansken” har trion hela tiden talat sina egna språk. Det är inte alltid alla förstår varandra, men missförstånden brukar klaras upp under samtalets gång.

Varför ska vi prata mer skandinaviskt och mindre engelska med varandra, tycker du?

Hilde Sandvik tittar fundersamt ut genom fönstren i hotellets restaurang där vi sitter.

– Jag tror att väldigt mycket av vår tillit är knuten till att vi förstår varandra språkligt, börjar hon.

– När jag träffar en skandinav delar vi historiska rötter som också förmedlas genom vårt språk. Den förståelsen, där den går ner helt till miniminivåerna, kan i sin tur hjälpa till att skapa de härliga friktionerna eller irritationerna. Det har aldrig varit viktigare än nu att känna sina grannar, tror jag uppriktigt.

– Språket bidrar till att skapa den skandinaviska gemenskapen. Om vi lyckas skapa innehåll som är tillräckligt spännande och intressant kommer språkbarriären också sakta men säkert att försvinna. 

När de nordiska länderna går samman får vi stor genomslagskraft.

Hilde Sandvik

Vad är vi, och vad vill vi vara?

I den mån podden kan bidra till att skapa en nyfikenhet för grannländerna, och få någon som aldrig tänkt att det händer något intressant över gränsen att ändra sin inställning, anser Sandvik att projektet har lyckas.

– Vi är inne i en väldigt utmanande tid. Det är lågt hängande frukt att titta på grannländerna i syskonflocken, lära av fel och luta sig mot varandra. Det förs också krig mot mycket av det som är kärnan i den nordiska modellen och den liberala demokratin utkämpas. Då är det också bråttom att ta reda på inte bara vad vi kämpar för, utan vad vi är och vill vara, säger hon och tillägger:

– När de nordiska länderna går samman får vi stor genomslagskraft. Jag funderar mer och mer på att ta in en finne i programmet. Finnarna är mycket coolare än oss andra.

Vilka utmaningar tänker du på när du säger att vi befinner oss i utmanande tider?

– Det gäller till exempel välfärdsstatens utmaningar. I Norge måste vi på allvar börja fundera på vad vi ska leva på efter oljan. Vi har två länder som gör olika saker på vår sida, som har klarat mycket. Vi har en krigssituation i Europa, tryck på våra gränser och en multipolär världsordning som kommer att sätta press på mindre länder. Kina kommer antagligen att få en helt annan roll, och man ser att fler och fler pratar med större självförtroende om västs så kallade ”värderingar” och säger att det har varit västs ”hybris”. Många av dem som säger det har en värdegrund som jag inte tror att jag vill dela, säger Sandvik.

Adel, odel och handel

Hilde Sandvik har alltid tänkt på Norge som det mest nationalistiska landet i Skandinavien, säger hon.

– Men efter att ha jobbat med det här över tid tycker jag att danskarna är de allra mest inåtvända. De har en självförståelse som är mycket mer kontinental än resten av oss och vänder sig mer mot Europa. Det är ingen hemlighet att danskarna lutar sig minst in i den nordiska gemenskapen, säger hon.

På vilka punkter är vi mest lika och mest olika från varandra?

– Sverige har en adel, medan vi i Norge har en odel. Svenskarna har stora finansfamiljer som har enormt mycket pengar, säger Sandvik och syftar på den svenska familjedynastin Wallenbergs företag som går i god för runt 2 000 miljarder kronor – det vill säga 40 procent av Stockholmsbörsen.

– Att sex Wallenbergföretag var med på resan när statsminister Ulf Kristersson reste till Turkiet för att försöka blidka presidenten i november förra året är talande, säger Sandvik.

– Jag har funderat på om den stora eliten har bidragit till att den svenska konsensuskulturen blivit så enormt stark. Konsensus låg också till grund för den stora invandring som vi nu ser har fått enorma konsekvenser – och vänt lika samstämmigt som man välkomnade den, säger Sandvik.

När det gäller de norska förhållanden har odeln i sin tur påverkat hur de norska värderingar och samhällsstrukturer har formats:

– I Norge bor man på var sin udde och insisterar på att bygga sitt eget garage. Jag tror att det är en av anledningarna till de stora skattediskussionerna om flykten till Schweiz. Vi reagerar också starkt om vi upplever att kraven blir orimliga och staten lägger sig i för mycket. Vi har också blivit oljelata, det måste vi erkänna, säger Sandvik.

– Danskarna är på sin sida mycket skickliga handelsmän. Det sägs att ”en danske kjemper fra tue til tue”. Alltså, avtal kan göras om i fall det dyker upp ett nytt avtal som kan gynna danskarna bättre. På sätt och vis är det en imponerande egenskap, menar Sandvik.

– Och då har vi inte ens nämnt vad andra världskriget gjorde med skillnaderna mellan oss.

Vem är vem i den skandinaviska syskonflocken?

När det gäller den skandinaviska gemenskapen är det nästan omöjligt att inte diskutera stereotyper och syskonrelationer. Vi är på många sätt väldigt lika varandra och samtidigt väldigt olika. Det är ett ämne som ofta är uppe till diskussion i ”Norsken, svensken och dansken”.

Skulle du säga att du, Åsa Linderborg och Hassan Preisler är ”typiska” representanter för norrmän, svenskar och danskar?

– Vår dansk, Hassan, är intellektuell i den meningen att han kan sitta inne i sitt hus och tänka stora, existentiella tankar - och gå till en psykolog. På ett sätt har han utrymme att känna sin ångest. Det finns något danskt över detta akademiska och idémässiga förhållningssätt, och det var det som fick mig att börja läsa Politiken och Weekendavisen när jag var tonåring. Det sättet att filosofera, och att kunna tillåta sig att utveckla ett lite större intellektuellt perspektiv, där man har Søren Kierkegaard på ena sidan och Georg Brandes på den andra, inbäddad i någon Grundtvigförståelse, är väldigt danskt, förklarar Sandvik.

– Åsa Linderborg är på många sätt en kombination av en klassresande intellektuell marxist, som kan gå till de stora salongerna och prata artigt, kanske mer kontinentalt och svenskt på det sättet. Men hon är också självkritisk och självreflekterande.

När det gäller Sandvik själv påpekar Linderborg och Preisler ständigt att hon är den mest optimistiska av de tre. Men när Altinget konfronterar henne om detta är hon snabb att avvisa idéer att hon skulle representera den lite naiva, norska optimismen:

– Jag ses som en optimist, men jag är ingen optimist! Jag vill tänka att även om världen kan bli väldigt svart, och jag inte nödvändigtvis tror att man kommer att kunna lösa allt, så ska det inte påverka min dag, förklarar Sandvik.

Hur ser hierarkin i syskongruppen ut?

– I syskonflocken är jag kanske skiten i mitten. Hassan är yngst och Åsa äldst, svarar Sandvik omedelbart.

Det överraskar mig lite.

– Nej, du har rätt. Åsa och Hassan skulle ha sagt att jag beter mig som en storasyster. Men i en skandinavisk kontext är det väldigt svårt att säga att Norge är storasyster, säger Sandvik.

Syskonanalogin i den skandinaviska kontexten är i alla fall mycket passande, enligt Sandvik:

– Anledningen till att det är en så fin analogi med syskon är att vi vet att vi inte alltid gillar våra syskon. Vi tycker att de är dumma, och ibland måste vi också ta avstånd. Men vi älskar varandra i grunden, och det är det jag försöker appellera till. Om danskar, svenskar eller norrmän inbillar sig att vi inte har något med varandra att göra tänker jag: ”Ja, det kan du säga om din bror också!”.

Artikeln är översatt och först publicerad på Altinget.no.