Kommunen sparar 300 000 kronor på att vänta med LSS-boenden

LSS är en rättighetslag. Men individens rättigheter, som följer av lagstiftningen, förbises i många kommuner. Lokaltidningar rapporterar dagligen om hur människor får vänta månader på beslut om LSS-insatser, eller inte får beviljade insatser verkställda. Varje gång trotsar kommunen den viktiga lagstiftning som LSS är, och bakom notisen finns en person som hamnar i kläm.

Ett beslut om en beviljad LSS-insats ska enligt lag verkställas skyndsamt. Men år 2023 var det 5 794 beslut enligt LSS som inte verkställdes inom tre månader, enligt Inspektionen för vård och omsorgs, IVO, årsrapport.

IVO kan ansöka om särskild avgift hos förvaltningsrätten för att sätta press på kommuner att verkställa en insats. Det gjorde myndigheten 427 gånger under 2023. Men inte ens det innebär att beslutet verkställs. Det är även tydligt i Riksförbundet FUB:s samtal med drabbade. Det är helt enkelt lättare för kommunen att betala en summa pengar än att faktiskt ta tag i bristerna.

Vem ska ta ansvaret när samhällets stöd sviktar?

Situationen leder till ensamhet och isolering för personen med behov av LSS-insatser. Att inte veta om och när man kommer ur situationen är en väntan och ovisshet som orsakar mycket lidande. Många barn och unga med intellektuell funktionsnedsättning får dessutom avslag på sin ansökan helt och hållet. Både väntan på insats och avslag leder till att anhöriga får träda in, inte sällan med konsekvenser även för dem, till exempel svårigheter att kunna förvärvsarbeta. Men vem ska annars ta ansvaret när samhällets stöd sviktar?

Kommunernas bortförklaringar för att de inte vidtagit tillräckliga åtgärder och anpassningar är många. De kan exempelvis hänvisa till platsbrist på daglig verksamhet och brist på LSS-bostäder. Orsakerna verkar snarare vara kommunernas bristande planering. Förklaringarna avslöjar enbart kommunernas passivitet och likgiltighet gentemot LSS.

Kommunen sparar alltså 300 000 kronor på att låta personen vänta.

Det yttersta ansvaret ligger däremot på regeringen. I en nyligen publicerad utredning, ”SOU 2024:25: En mer effektiv tillsyn över socialtjänsten” föreslås en höjning av den särskilda avgiften till att enbart motsvara dagens penningnivå. Men sanktionsavgifterna behöver bli mer kännbara än så. Riksförbundet FUB har i sitt remissvar påtalat till regeringen att den särskilda avgiften måste motsvara den kostnad som kommunen skulle ha haft om de verkställt insatsen.

Kommunen sparar 300 000 på att vänta

I dag kostar en lägenhet i en gruppbostad i genomsnitt cirka 500 000 kronor per halvår för en kommun, enligt Kolada, en databas med nyckeltal för kommuner och regioners verksamhet. Trots det är det vanligt att förvaltningsrätten endast dömer ut 200 000 kronor för ett halvårs fördröjning med att verkställa insatsen. Kommunen sparar alltså 300 000 kronor på att låta personen vänta.

Om kommunen kan spara sådana summor, trots en särskild avgift, behöver den höjas med råge. Den särskilda avgiften ska vara ett incitament för kommunerna att följa LSS. Det är regeringens skyldighet att säkerställa att lagtrots inte ska löna sig. Håller du med oss, Camilla Waltersson Grönvall?