Professor: Vi klarar bara krisen eller kriget om vi hjälps åt

Om några veckor landar en ny version av broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” i de svenska hushållens brevlådor. Det är tydligt hur avsändaren, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), har arbetat hårt för att förklara för befolkningen att vi måste hjälpa varandra.

Laget är större än jaget

Allra tydligast framträder det i broschyrens första stycken. Texten till Sveriges invånare påminner om referaten från 1990-talets svenska förbundskaptener i fotboll: ”För att stå emot hoten behöver vi hålla ihop…”, …måste alla hjälpa till”, ”Motståndskraft bygger vi varje dag tillsammans…”.

Repetition är kunskapens moder och laget är större än jaget. Ingen ska tro att den egna krislådan räcker. MSB gör det här föredömligt. Men är den svenska regeringen med på noterna?

MSB predikar gemensamma ansträngningar för ett av världens mest individualistiska folk. Det finns en utbredd tanke om att vi tagit oss dit via den så kallade statsindividualismen: en allians mellan en stark stat och den enskilda individen reducerar den senares beroende av nära och kära. Det skapar individuell frihet och en fantastisk tillvaro i välfärdstider.

Men hur stark är staten när elen bryts, när internetuppkopplingen kärvar eller när vattnet slutar rinna ur kranarna – för alla på en gång? Vilken förmåga har då staten att ta hand om barn och gamla? Eller att trösta den som är rädd och orolig? Det är antagligen insikten om statens begränsade räckvidd och individens sårbarhet som har fått MSB att ändra rubriken ”Din krisberedskap” till ”Tillsammans stärker vi Sverige” i den upplaga som nu ligger för läsning.

Kollektiva insatser krävs

Vid Centrum för civilsamhällsforskning studerar vi, bland mycket annat, civilsamhället i Ukraina. Nyligen stötte vi på en grupp ukrainska bergsklättrare som för tio år sedan planerade att fly till sin avlägset belägna klubbstuga om det blev fullskaligt krig i landet. De hade förberett sin privata ”bug out location” för sig själva och sina familjer. Kriget kom, flykten genomfördes och snart samsades ett drygt tiotal familjer i stugan.

Dagarna gick och de erfarna klättrarna blev alltmer frustrerade. De var kanske säkrare än befolkningen i övrigt, men sen då? De bestämde sig för att än en gång organisera sig – men den här gången för att bidra till det gemensamma. Så de lämnade sin tillflyktsort och började driva ett undervisningsprogram kring enklare akutsjukvård – sådant de lärt genom sina klättrarkurser.

MSB predikar gemensamma ansträngningar för ett av världens mest individualistiska folk.

Den nya insatsen, riktad till såväl civilbefolkning som till polis och militär, tvingade dem regelbundet till livsfarliga eskapader vid fronten. Men deras utbildningsprogram har i skrivande stund ökat kunskapen hos tusentals personer. Den individualistiska tanken höll några veckor – sen bröt den kollektiva ambitionen igenom.

Segregering minskar tilliten

Med sin nya broschyr uppmanar MSB på ett mycket tydligt sätt till mellanmänskligt samarbete – utan att ta vägen via några bug out locations. Och vi forskare vet genom våra befolkningsundersökningar att människor i Sverige är både villiga att göra insatser och vana att samarbeta.

Nu är det upp till den sittande regeringen att skapa förutsättningar för och kanalisera kraften i civilsamhället. Att nogsamt undvika den typ av segregering i samhället som minskar tilliten mellan människor och människor och myndigheter. Och att säkerställa att människor tar MSB:s nylanserade nyckelsentens på allvar: Du är en del av Sveriges beredskap.