Var inte rädda, spela in era läkarsamtal om det behövs
Utan inspelningarna från slutenpsykiatrin i Göteborg hade det fortfarande varit ord mot ord som gällt – och patienterna hade fortfarande varit rättslösa, skriver Agnes Arpi.
Agnes Arpi
Journalist, fristående krönikör AltingetI mars skrev jag en krönika i Altinget om sexuella övergrepp i psykiatrin. Jag skrev då, vilket jag här har kortat, att:
1. Personalbristen i psykiatrin är ett ständigt återkommande och evigt problem, och ökar toleransen för oacceptabelt beteende.
2. De människor som är allra minst lämpliga att arbeta i psykiatrin söker sig också dit.
3. I en av Svenska Dagbladets artiklar säger Mathias Alvidius, verksamhetschef för psykiatri affektiva vid Sahlgrenska, att det inte finns någon tystnadskultur på Sahlgrenska men behövs en organisationskultur ”där arbetslag på ett rimligt sätt är vaksamma på sådant här så att man vid misstankar öppet kan lyfta det”.
I detta fall handlar det om en psykolog som utsatt sina patienter, och polisanmälningar som aldrig gjordes av sjukhuset. Men vad händer i verkligheten när personalen försöker påtala problem i verksamheten?
4. Mörkertalet är sannolikt enormt.
Jag anser alltså att det finns strukturella problem som gäller sjukvård i allmänhet och psykiatrin i synnerhet. Jag vill stanna till vid Sahlgrenska universitetssjukhuset specifikt.
Det är inte förbjudet med ljudupptagningar
Den 14 oktober sände Kaliber, P1:s program för grävande journalistik, programmet ”Hot och självmordstips från överläkare – larmen inifrån slutenpsykiatrin”. Det handlar om två läkare på Sahlgrenska, och deras gränslösa och oacceptabla agerande mot patienter. Verksamhetschefen, ovan nämnde Mathias Alvidius, intervjuas även här.
Fram tills för några år sedan hade Sahlgrenska denna text på sin hemsida: ”Ljudupptagning är tillåten om den som gör inspelningen själv deltar i samtalet. Men det är viktigt att de medverkande är informerade om att så sker och de bör vara överens om villkoren.”
Det kan minst sagt ge intrycket att det finns regler mot inspelning, i alla fall för den patient som vill lita på att stora starka sjukhuset har koll på läget. Nu är det inte förbjudet eller olagligt att spela in sina samtal med vårdpersonal, inte heller om den medverkande vårdpersonalen inte är informerad om att så sker och inte är överens om villkoren. När vårdinrättningar informerar om att de har ”förbjudit” den sortens ljudupptagningar saknar det alltså laglig betydelse.
För snart nio år sedan, den 19 januari 2016, publicerade Läkartidningen en artikel om att Justitieombudsmannen kritiserade en läkare för ett inspelningsförbud. Kommentarsfältet, som fortfarande kan läsas, fylldes av läkare som bland annat deklarerade att deras patienter inte skulle få spela in någonting. En av få som inte verkade ha fokus på sitt eget obehag var den psykolog som skrev:
”Patienter har ofta mycket giltiga skäl till att vilja spela in. Minnesstöd är ett. Men att man väldigt ofta som patient är i stark beroendeställning till vårdpersonalen är en annan. Även om vårdpersonal överlag gör ett bra arbete, så blir en patient helt rättslös de gånger vårdpersonalen brister och ord sedan står mot ord.”
Utan inspelningar står ord mot ord
De orden klingar extra sanna i dag, när Kaliber har kunnat bygga ett avslöjande program på patienters dolda inspelningar. Vi får höra en bråkdel, men den bråkdel vi får höra är alarmerande. Här sitter alltså en psykiater i slutenvården och ger en självskadande patient tips på hur man tar livet av sig. En annan hotar en gråtande anorektiker med bältning i ett dygn. Utan inspelningarna hade det fortfarande varit ord mot ord – och patienterna hade fortfarande varit rättslösa.
När vårdinrättningar informerar om att de har ”förbjudit” den sortens ljudupptagningar saknar det alltså laglig betydelse.
Det kommer knappast som en nyhet för ledningen eller för personalen att det har gått till på detta vis i läkarnas patientmöten. Kaliber tar bland annat upp mejl som har skickats direkt till verksamhetschefen. Den artikel från 2010 som nämns i reportaget, där en av de två läkarna i Kalibers reportage gör hårresande uttalanden om en patient, är dessutom vida känd. En artikel som läkaren nu förnekar att hon har blivit intervjuad för och alltså måste mena är ett falsarium, 14 år senare.
Var inte rädda
Det är så här det brukar gå till. Patienter delar erfarenheter med varandra i åratal samtidigt som personal försöker planera runt och kompensera för eller släta över när anställda i maktpositioner skapar förödelse. Och chefen behöver ha en läkare på plats oavsett hur knäpp läkaren är.
Så kan det fortsätta hur länge som helst tills någon lyckas uppenbara en gräns. I detta fall skedde det genom att journalister valde att lyssna på patienternas inspelningar och läkarna till följd av granskningen stängdes av. Ord mot ord-låsningen bröts.
Sahlgrenska har filat på formuleringarna och har i dagsläget denna upplysning på hemsidan: ”Ljudinspelning är tillåten om den som gör inspelningen själv deltar i samtalet. Däremot får man enligt svensk lag inte spela in andra i smyg.”
Fortfarande lite luddigt, så jag hjälper till igen: Det är tillåtet att spela in samtal man själv deltar i. Det är inte heller en naturlag att olämpliga läkare ska låtas hållas i åratal, vare sig ur personal- eller patientsynpunkt. Använd meddelarfriheten, nyttja källskyddet, spela in om ni måste, var inte rädda.
Agnes Arpi är journalist och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Klockorna klämtar för de internationella adoptionerna
- ME-patienter ses som bråkstakar med hjärnspöken
- Jag saknar den vrånga gubben
- Psykiatrins problem möjliggör övergrepp
- Frågan som aldrig ställs: Bör ett barn vara en present?
- Jag vill be om ursäkt till alla 80-talister från Partille
- Problemet med skygglappar i vården är omfattande
- Har ni tackat oss rättshaverister tillräckligt?
- Normbrytarna i vården gav mig livet åter
- Visste kollegor och chefer vad som försiggick?
- Den orättvisa historieskrivningen av MeToo
- Var det verkligen bättre förr?
- Riktlinjer blir också generaliserande och exkluderande
- Patienter har en svag rättslig ställning i Sverige
- I arbetet för adopterades upprättelse står de drabbade ensamma
- Vad gör egentligen lejon, tigrar och elefanter i Borås?
- Ska patienterna behöva granska vården själva?
- Kvinnovården är mer än ett politiskt modeord
- Barnmorskor måste hålla sig till sanningen gällande aborter
- ME-patienternas hopp blev till aska
- Riksdagsmotionerna vittnar om gränsen mellan politiken och vården
- Inom vården ska män vara tåliga och kvinnor ses som simulanter
- De med insyn i omsorgen om de mest utsatta hade blivit blinda
- Hemma på kammaren sitter folk och tömmer kapslar och väger piller
- Hemmablint att göra Adoptionscentrum till experter på sig själva
- Mitt banala val av vårdcentral krävde tio vårdbesök
- Eget lidande saknar betydelse – jag tillåter inte att surrogatmödraskap sker i mitt namn
- Krigstrauman är en del av den svenska verkligheten
- Privata insamlingar kritiseras – men hur skulle det annars gå till?
- Säg som det är om kejsarsnitt på kvinnors egen begäran
- Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin
- Barnperspektivet saknas i vården av endometrios
- Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna
- Jag vägrar att vänja mig vid våld
- Freudianer, KBT och alla stackars patienter
- I Bergsjön kom rättvisan i en annan (drifts)form
- Skriftligt samtycke till vårdingrepp borde vara en självklarhet
- I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer
- De som har långtidscovid kan inte viftas bort lika lätt som de ME-sjuka
- Myndighetslingobingo i Försäkringskassans beslutsmallar
- Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre
- Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården
- Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer