Vi har en hemlöshetsstrategi, men köerna av fattiga ringlar långa

Hemlöshet och bostadslöshet är komplexa frågor. Sociala boenden har länge varit ett rött skynke i Sverige. Men de är redan här. Att socialtjänsten betalar nästan 5 000 kronor i månadshyra för en plats i ett sexbäddsrum med våningssängar och vägglöss är inget ovanligt i Stockholmsregionen.

Har du uppmärksammat någon särskild dag på sistone? Kanske var det du som fixade bullar till kollegorna på Kanelbullens dag, den 4 oktober. Denna dag som firas i Sverige och Finland instiftades ursprungligen för att uppmärksamma traditionen att baka hemma. Min gissning är dock att det köps fler bullar än det bakas hemma.

Men hur var det med Internationella hemlöshetsdagen, den 10 oktober, märkte du något av den? Om inte var det kanske lika bra det. För det är verkligen ingen dag att fira i Sverige. I Finland däremot. Där är målet att bli av med hemlösheten helt till 2027 och man är på god väg.

Vi kan inte identifiera oss, alltså gör vi ingenting

När jag efter studenten kom till Paris som au pair 1977 var det exotiskt och skrämmande med clocharder som sov på gallren där värmen från metron strömmade ut. Nu ringlar kön till frukostutdelning varje morgon klockan 6 utanför Centralstationen i Stockholm och på Medborgarplatsen är det också kö varannan söndag när Gatans vänner delar ut fika och kläder. Fattigdomen syns men det leder ändå inte till förändring. Som kollektiv har vi blivit avtrubbade. Skammen över att inte alla inkluderas i vårt samhälle fäster inte på oss.

Vi kan inte identifiera oss, alltså gör vi ingenting.

Vår bild av hemlöshet är en man som sover som ett bylte omgiven av kassar på en bänk. Men de personer som bokstavligen sover på gatan är bara toppen på isberget av bostadslöshet. Du ser inte ens hela denna topp om du inte letar i källare, soprum, på offentliga toaletter, på nattbussarna, i den citynära skogen eller i garage. Kanske ska vi byta ut bilden av mannen mot den av en deltidsarbetande ensamstående mamma med ett låglöneyrke som efter en skilsmässa inte lyckas ta sig in på bostadsmarknaden och flyttar runt mellan tillfälliga, otrygga boenden med sina barn. Eller mot bilden av en fattigpensionär som slutat jobba före 66 år och väntar på att kunna få bostadstillägg.

Begreppsförvirringen mellan hemlöshet och bostadslöshet och otydlig och otillräcklig statistik gör en redan komplicerad bild än mer svåröverblickbar. Vi räknar och kartlägger vart sjätte år, Finland varje år. Jag har börjat undra om den traditionella bilden av en man med beroende och psykisk ohälsa står i vägen för åtgärder som skulle kunna komma tillrätta med problemet. Vi kan inte identifiera oss, alltså gör vi ingenting.

Boenden som cementerar hemlösheten

Självbilden av Sverige som ett välfärdsland har fått många revor vid det här laget. Vi har ansett oss för fina och välmående för att bygga sociala boenden. Men vi har redan den här typen av boenden. Vi har akutboenden/härbärgen, vi har lågtröskelboenden och stödboenden. Boenden som fattigdomsforskare många gånger om konstaterat inte löser hemlösheten utan cementerar den.

Hur kriminella krafter tagit sig in på den marknad där socialtjänsten köper platser på HVB-hem (hem för vård eller boende) har nu uppmärksammats. Vi har också skapat grogrund för en osund affärsidé där vandrarhem tar hutlösa hyror av socialtjänsten för miserabla miljöer. Femtusen kronor i månadshyra för en plats i ett sexbäddsrum med våningssängar och vägglöss är inget ovanligt i Stockholm.

Ja, vi har en nationell hemlöshetsstrategi, men ändå ringlar köerna av fattiga i våra offentliga rum. Lika bra att ta en bulle till.