Vi måste prata om frånvalsfriskolorna där elever och lärare knappt hankar sig fram

Skoldebatten handlar ofta om friskolor som attraherar lättundervisade elever, med välutbildade föräldrar som erbjuder stimulans och stöd hemmavid. Med den sortens elevunderlag kan skolorna hålla låg lärartäthet och undvika kostsamma stödinsatser, eftersom eleverna ändå når målen (med marginal).

Gymnasievalet är en illusion

Det finns dock en annan kategori av friskolor, inom gymnasiesektorn, vars elevunderlag är raka motsatsen. För dessa elever, som knappt har klarat grundskolan, är gymnasievalet en illusion. De kan inte konkurrera med betygen till de bra gymnasierna, varför endast de sämre alternativen återstår. Dessa frånvalsskolor ratas – helt rationellt – av resursstarka elever samtidigt som resurssvaga elever i en självförstärkande process rekryterar dit vänner och släktingar med lika låga betyg.

I Stockholms innerstad kan en frånvalsskola ligga bredvid eller rentav i samma byggnad som betydligt populärare tillvalsskolor. Trots närheten utgör skolorna isolerade, vitt skilda världar med helt olika förutsättningar och studiemiljöer. På den ena skolan råder studiero, trygghet och ordning. På den andra kämpar lärarna för att få bukt med kaoset, som påverkar såväl undervisningen som den gemensamma miljön. I samma byggnad kan den ena skolan erbjuda eleverna en trevlig takterrass, medan den andra skolan håller sin stängd eftersom eleverna har kastat ner föremål på trottoaren. Av samma anledning är även fönstren i klassrummen helt eller delvis låsta.

36 elever i ett klassrum

Problemen förvärras av att skolan med det krävande elevunderlaget inte rustar verksamheten utifrån behoven. Även den drivs med låg lärartäthet och minimalt stöd till eleverna. Lärarna måste på egen hand hantera situationen i klassrummet, där endast det fysiska utrymmet sätter gränsen för hur många elever som plockas in. Kan man pressa in 35-36 studiesvaga elever i ett klassrum med en lärare, så gör man det. Alla problem som därefter uppstår möts med verkningslösa utredningar, krismöten, anpassningslistor från elevhälsoteamet, fler möten och så vidare.

I samma byggnad kan den ena skolan erbjuda eleverna en trevlig takterrass, medan den andra skolan håller sin stängd eftersom eleverna har kastat ner föremål på trottoaren.

Skolan hankar sig fram med ständiga adhoc-insatser, i väntan på att någon yttre faktor ska ”lösa” problemet. Kanske minskar pressen om några elevers frånvaro ökar. Kanske lugnar några elever ner sig med tiden. Fram till dess gäller det att trampa vatten och hålla ryggen fri.

Misstag upprepas år efter år

År efter år agerar skolan på samma sätt, trots kunskap om läget. Det räcker med att titta på elevernas låga antagningspoäng, i kombination med bakgrundsfaktorer som andel pojkar, elever med utländsk bakgrund och föräldrar utan postgymnasial utbildning. Dessa siffror, som Skolverket tillhandahåller, är nödvändiga att ta hänsyn till när man planerar utbildning och tilldelar resurser. Om man varje läsår upprepar samma misstag saknas antingen viljan eller förmågan. I värsta fall både och. Oavsett vilket, så är resultatet detsamma.

Tack vare medierapporteringen vet vi vilka några av dessa skolor är. Övriga, som hittills flugit under radarn, är inte svåra att identifiera utifrån tillgänglig statistik. Kunskapen finns och medvetenheten hos allmänheten ökar. Återstår ”bara” att hitta lösningar och genomföra dem.