Vore det för mycket begärt, MPF?

Sommartid är en tid för resor, och i Sverige därmed också en tid för att stå still längs med något av landets alla dåligt underhållna järnvägsspår. Inte sällan utan att veta riktigt varför. Har man tur fungerar luftkonditioneringen. Har man ännu mer tur finns en restaurangvagn. Har man riktig tur finns det något att släcka törsten med i restaurangvagnen.

Enligt en anekdot som eventuellt är sann fick resenärer på ett tåg någonstans i Sverige en gång genom högtalarsystemet veta att man stod stilla eftersom ”en dvärg hade hängt sig”.

Det var nu inte så tragiskt som det lät, utan syftade på en så kallad dvärgsignal – fyra vita lampor i kvadrat på marken – som inte fungerade som den skulle. Men knappast något de flesta utanför lokförarskrået känner till, utan branschjargong som här mötte inte ont anande allmänhet.

Många känner till Günther Wallraff

Att infiltrera i journalistiskt syfte kallas med branschjargong att wallraffa. Eftersom vi till skillnad från de flesta andra branscher är så duktiga på att skriva om oss själva är detta begrepp betydligt mer spritt än lokförarnas namn på järnvägssignaler. Inte så få vet dessutom att det kommer från den tyske journalisten Günther Wallraff. Wallraff tog arbete på olika tyska industrier för att kunna skildra förhållandena inifrån.

Han infiltrerade skandaltidningen Bild-Zeitung för att avslöja dess metoder. Günther Wallraffs kanske mest kända reportage var när han på 1980-talet klädde han ut sig till Ali, turkisk gästarbetare, och visade Tyskland och världen under vilka förhållanden människorna längst nere i den tunga tyska industrin levde och arbetade. Resultatet blev boken Ganz unten, Längst därnere. Han fortsatte göra sina undercover-reportage i mer än 20 år till.

Inspelningsutrustningen över bord? 

Att återkommande lyckas wallraffa är annars inte särskilt vanligt. Oftast blir det bara en gång, sedan är reportern känd för allmänheten. Säkrast är att skicka in någon som inte hunnit lämna så många spår som journalist – som den unga frilansjournalisten Jenny Strindlöv, i dag på Expressen, som infiltrerade svensk extremhöger för Uppdrag granskning, eller praktikanten Daniel Andersson på Kalla fakta som nyligen blev rikskänd för sitt wallraffande hos Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning.

Att partiet och dess anhängare skulle reagera aggressivt var väntat – däremot inte att en statlig myndighet offentligt skulle kräva att programmet klipptes om. Av alla myndigheter dessutom Myndigheten för psykologiskt försvar, MPF.

Även om det gick bra i båda de fallen kan det lika gärna gå snett, som 2009 när Sveriges Radios reporter Caroline Stenman under infiltration av Sverigedemokraterna konfronterades på en Finlandsfärja av framtida SD-höjdare som av allt att döma även slängde hennes dolda inspelningsutrustning överbord.

Att vara ny i yrkesrollen och tvingas hantera praktiskt och etiskt komplicerade frågor som infiltration skulle bli orimligt svårt utan god vägledning av en erfaren redaktör – något som verkar ha funnits i alla tre exempel ovan. Svårare blir det om man är ny på jobbet men själv är chef över dem som kan bidra med goda råd och lotsa rätt. Det har vi kunnat se exempel på i efterdyningarna av Kalla faktas reportage om SD:s trollfabrik.

Ägnar sig åt flippfloppande 

Som få andra har det dominerat det offentliga samtalet veckorna fram till EU-valet. Att partiet och dess anhängare skulle reagera aggressivt var väntat – däremot inte att en statlig myndighet offentligt skulle kräva att programmet klipptes om. Av alla myndigheter dessutom Myndigheten för psykologiskt försvar, MPF.

Man har sedan backat och dragit tillbaka den delen i sin anmälan till granskningsnämnden. Det gick lite för snabbt, bekräftar generaldirektören Magnus Hjort till DN:s reporter. Därmed sällar han och myndigheten också till den växande skaran av offentliga och privata institutioner i Sverige som ägnar sig åt flippfloppande, alltså först fattar rent objektivt felaktiga beslut som de mycket riktigt snabbt tvingas retirera från.

Att det i det här fallet dessutom föll sig så att just den myndighet som ska motverka olika slags påverkansoperationer bidrog till att misstänkliggöra en journalistisk granskning av extra fula politiska tricks från ett av landets största partier är givetvis särskilt olyckligt. Liksom de frågor som uppstått om exakt vad regeringen kände till inför anmälan.

MPF framhåller att man enbart hanterar frågor om utländsk påverkan. Men går det egentligen att dra en gräns? Koranbränningarna är ett tydligt exempel på hur inhemska aktörer krokat arm med utländska provokatörer och påverkansagenter med det gemensamma syftet att destabilisera. Skulle MPF bara analysera de aktörer i den soppan som saknar svenskt pass?

En liten skräll 

Den omfattande påverkansoperationen mot Sverige som kallas LVU-kampanjen har givetvis täckts ordentligt av myndigheten, och precis som man rimligen kan förvänta sig tas även svenskar upp. Även svenska partier, som Nyans som i hög grad anknutit till LVU-kampanjens narrativ och som stod för en liten skräll i senaste riksdagsvalet.

En statlig myndighet får anmäla ett tv-program till granskningsnämnden. Även om myndigheten dock numera verkar vara enig om att den inte bör kräva att programmet klipps om. Vore det för mycket begärt med en ordning där statliga myndigheter, trots att de alltså får, helt enkelt avhåller sig från att försöka påverka innehållet i medierna?