Låt inte Sveriges byggnadsarv gå upp i rök, kommunpolitiker

Mängder av kulturhistoriskt värdefulla byggnadsdetaljer slängs varje år på soptippen. Det går stick i stäv mot klimatmålen och samtidigt förvanskas Sverige mer och mer. I vår nya bok ”Gör om gör rätt – landet runt med Renoveringsraseriet” visar vi att många svenska städer är kraftigt förvanskade. Ett bidragande skäl är att politiker inte lyfter frågan och att myter präglar fönsterbytandet.

Unika detaljer kasseras

Sverige har ett mångfacetterat byggnadsarv. Allt från gamla torp och herresäten till pampiga stenhus från förra sekelskiftet och modernistiska pärlor från efterkrigstiden. Länge lades stor omsorg vid detaljerna vilket gör att äldre hus kan stoltsera med unika och egensinniga portar, fönster, snickerier, fasader och balkonger.

Byggnader som har tillverkats av underhållsbara material har mycket lång livslängd under förutsättning att någon vårdar dem. Tyvärr ser vi hur allt fler tror att nya material som aluminium och plast skulle vara bättre för både vårt byggnadsarv såväl som för klimatet. Det är helt fel.

Byggnadsdetaljer som tidigare åldrades med värdighet har bytts ut mot slit-och-slängprodukter med kort livslängd som inte går att underhålla. Vi har fortfarande ett fantastiskt byggnadsarv, men varje år kasseras allt mer. Om inte fler politiker får upp ögonen för vad som håller på att hända riskerar byggnadsarvet att i stor utsträckning gå upp i rök.

Hjo ger hopp

I vår bok besöker vi tolv svenska städer, från söder till norr, ost till väst. Resultatet är i stor utsträckning nedslående. Mängder av högkvalitativa träfönster med kådrikt kärnvirke och munblåst eller valsat glas, har bränts upp och ersatts av plast- och aluminiumfönster som inte kan underhållas, och som därmed har kort livslängd. Tusentals egensinnigt utformade balkonger har ersatts av någon enstaka modell. Hantverksmässigt framställda träportar har ersatts av nya i material som inte håller samma kvalitet som de ursprungliga.

Men det finns hopp. I staden Hjo, vid Vätterns västra kust, har kommunen vinnlagt sig om att värna byggnadsarvet, inte minst eftersom det är lätt att trivas i en stad med mycket kulturhistoria. Det gör att många söker sig dit, något som gynnar affärerna, ökar trivseln och gör att onödigt avfall inte produceras.

Så hur vet man vad som är skyddsvärt och inte? I en del kommuner finns inventeringar av fastighetsbeståndet. Det är ett bra underlag för att veta vad som är skyddsvärt. Med en inventering som beslutsunderlag blir det lättare för tjänstemännen att besluta i frågor som rör eventuella fönster- eller portbyten, fasadförändringar och tillbyggnader. En fastighetsinventering kan även användas som inspiration för att öka medvetenheten i kommunen om olika byggnadsstilar, om vad som är skyddsvärt och om hur fastighetsägare kan göra för att säkerställa att förvaltningen är hållbar.

Inventera fastighetsbeståndet

Dessvärre har få kommuner inventeringar över fastighetsbeståndet och utan en sådan ökar risken för att hus förvanskas. Som tillägg behöver fler lära sig genomskåda myter från fönsterbytarlobbyisterna. För säg den livscykelanalys som visar att det är bra ur både mijömässig såväl som kulturell synvinkel, att kassera tidstypiska träfönster med munblåst eller valsat glas, och ersätta dem med nytillverkade i plast eller aluminium.

Politiker som arbetar med hållbarhet, byggnadsfrågor och arkitektur bör snarast bege sig till Hjo för ett studiebesök. För det vi behöver är inte en byggnadssektor som präglas av myter från fönsterbytarbolag som tjänar stora pengar på att kassera vårt byggnadsarv. Utan det behövs kunskap om hur vi kan förvalta det tidstypiska och underhållsbara på ett hållbart sätt.