Satsningarna på fossilfritt stål både ogenomtänkta och riskfyllda 

Företagen LKAB, SSAB, H2 Green Steel (H2GS) planerar att producera vad de marknadsför som fossilfritt stål i norra Norrland. I en rapport utgiven av det nybildade Skandinaviska policyinstitutet i Malmö sammanställer jag företagens planer och bedömer dem utifrån ett tekniskt och marknadsekonomiskt perspektiv. Analyserna visar att planerna innebär affärsrisker som ännu inte redovisats eller diskuterats offentligt.

Ingen banbrytande teknik

Teknikutvecklingen för att minska utsläppen inom stålindustrin är snabb och det är oklart vilka tekniker som är livskraftiga över tid. De stora globala stålföretagen tar höjd för detta och investerar därför brett i många nya teknologier. LKAB:s, SSAB:s och H2Gs planer grundar sig i stället på samma typ av äldre teknik – tillverkning av stål i ljusbågsugnar från järnsvamp och stålskrot.

Tekniken är inte banbrytande och ger inga konkurrensfördelar – förutom möjligheten att tillverka fossilfritt stål. Denna fördel kommer på medel till lång sikt att raderas i takt med att stålproduktionen blir alltmer fossilfri. Dessutom finns nyutvecklade banbrytande tekniker som snabbt kan visa sig kommersiellt gångbara och konkurrera ut både äldre och nyare tekniker. För sådana scenarier har inget av bolagen några motmedel eftersom de lägger alla ägg i en och samma teknikkorg.

LKAB:s planer innebär en kapitalintensiv omställning av bolaget från producent av järnmalm till järnsvamp. Omställning är inte per automatik lönsam eftersom premiumprodukten i värdekedjan till fossilfritt stål är LKAB:s högkvalitativa järnmalm, inte järnsvamp. Sådan högkvalitativ malm finns endast i begränsad mängd globalt och efterfrågan förväntas öka. Eventuella premier på fossilfritt stål kan därför förväntas tillfalla LKAB även utan järnsvampstillverkning. Genom att investera i järnsvamp tar LKAB på sig nästan alla risker på de framtida stålmarknaderna och inom alla områden: tekniskt, ekonomiskt och marknadsmässigt. Det utan att det behövs för att nå hög lönsamhet.

Hård konkurrens väntar

För att kunna ställa om bolaget måste LKAB investera i produktion av järnsvamp, vätgas och vätgaslager i en aldrig uppvisad skala och utan egen erfarenhet. Projektet ska ställas mot LKAB:s högprioriterade satsningar som kräver investeringar i malmbrytning på upp till 2 000 meters djup och exploatering av jordartsmetallerna i Per Geijer-fyndigheten. Misslyckas dessa nödvändiga investeringar riskerar LKAB hela sin järnmalmsproduktion och därmed även sin satsning på järnsvamp.

H2GS enskilt största problem är att det stål de marknadsför som fossilfritt inte är helt fossilfritt eftersom de ska använda naturgas i delar av produktionen.

På samma sätt som SSAB planerar flertalet europeiska stålverk att pensionera sina ålderstigna masugnar och gå över till ljusbågsugnar. Konkurrensen på det fossilfria segmentet på stålmarknaden kommer därför att vara hård. Fossilfritt stål kommer även möta hård konkurrens från brunt stål eftersom de kinesiska stålverken kan förväntas styra om till mer export när den inhemska efterfrågan i Kina faller. Premien för fossilfritt stål kan därför inte förväntas bli särskilt hög.

Konkurrensen är även hård vad gäller insatsvaror. För att säkra tillgången till stålskrot har de stora globala stålproducenterna börjat köpa skrotföretag. Utbudet av handelsbart stålskrot är därför osäkert. I takt med att de europeiska stålbolagen ställer om till skrotkrävande ljusbågsugnar kan även efterfrågan på stålskrot förväntas öka. Det leder till prisrisker för både SSAB och H2GS eftersom deras tillgång till skrot ligger utanför deras värdekedjor.

Malm importeras från Kanada och Brasilien

Även den fossilfria elen ligger utanför SSAB:s och H2GS värdekedjor och deras elkostnader riskerar därför bli både höga och volatila. Här finns en betydande prisrisk om LKAB realiserar sitt stora elbehov och kannibaliserar på sin egen affär genom att driva upp priset på el.

H2GS har även egna unika problem. Bolaget verkar ha utgått från att få köpa malm från LKAB. Det har troligtvis aldrig varit ett realistiskt alternativ eftersom denna malm är förbehållen LKAB:s och SSAB:s värdekedja. H2GS tvingas därför importera malm från Kanada och Brasilien, vilket medför extra prisrisker och risker för att H2GS anläggningar tvingas köra med begränsad kapacitet. Orsaken är att utbudet av den kanadensiska och brasilianska högkvalitativa malmen är begränsad samtidigt som efterfrågan på sådan malm är hög globalt och kan förväntas öka.

Långa transporter medför utsläpp

H2GS enskilt största problem är att det stål de marknadsför som fossilfritt inte är helt fossilfritt eftersom de ska använda naturgas i delar av produktionen. Till detta ska läggas att malmen från Kanada och Brasilien – till skillnad från LKAB:s malm – inte är fossilfri och att transporterna medför utsläpp.

H2GS verkar även ha räknat med att deras behov av råvaror samt export av färdiga stålprodukter ska transporteras på Malmbanan. Malmbanan är ansträngd enligt Trafikverket. H2GS alla transporter mellan Luleå hamn och H2GS i Boden kan därför tvingas ske med lastbil, vilket leder till än högre utsläpp i värdekedjan. I värsta fall kommer H2GS produktion leda till utsläpp på mer än 0,75 miljoner ton koldioxid per år vid full produktion 2030.

LKAB:s planer riskerar att belasta skattebetalarna, och de måste redovisa vilken lönsamhet och vilka risker de räknar med – och det gäller alla investeringsalternativ. Även SSAB:s planer är riskabla, men nödvändiga eftersom de måste ställa om till fossilfri produktion. H2GS alla olösta problem gör att deras planer framstår som svåra att realisera inom uppsatta tidplaner och med lönsamhet.