En kulturkanon behöver inte handla om här och nu

Statens offentliga utredningar är en guldgruva. Ta till exempel SOU 1999:100. Där finner vi inget mindre än – Bibeln, nyöversatt i utredningsform, på randen till statskyrkans upphörande. Bibeln, världens mest berömda kanon skulle man kunna säga, byggd på ett urval av skrifter som upphöjts till kanoniska, ett urval som också skiftat en del genom historien.

Eller ta SOU 1980:26 Mot bättre vetande – den utredning som lade grunden för Nationalencyklopedin. Och i våras utkom den 21:a volymen av Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna, denna gång 528 sidor om snäckor. Den tas fram av SLU Artdatabanken, på uppdrag av regeringen.

På motsvarande sätt som staten genom Nationalnyckeln lyfter fram vår samlade kunskap om naturen, skulle arbetet med att ta fram en kulturkanon kunna göra detsamma för kultur och humaniora.

I Nationalencyklopedin återfinns sannolikt de flesta verk som skulle komma att ingå i den svenska kulturkanon som ska utredas fram enligt Tidöavtalet. Om än lös i konturerna finns det redan en sorts kanon. Oberoende av politikens ambitioner finner vi den i uppslagsböcker och översiktsverk, liksom på universitetsutbildningarnas litteraturlistor, ett resultat av sekler av läsning, utsortering och insortering.

Seminarium utan kulturkrig

Förra veckan anordnade Tidöpartierna ett öppet seminarium i riksdagen för att inhämta perspektiv på frågan om kulturkanon. På scen fanns kulturminister Parisa Liljestrand, den tidigare danske kulturministern Bertel Haarder, och i efterföljande paneldiskussion Nina Solomin, Mustafa Panshiri, PJ Anders Linder, och undertecknad.

Trots den laddning frågan kommit att få fanns ingen känsla av kulturkrig i salen. Även oppositionen, företrädd av bland andra Lawen Redar, kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, deltog i samtalet från åhörarplats, och det blev just ett resonerande samtal, inte debatt med polariserade positioner.

Även om det samlade intrycket från panelerna var försiktigt positivt, så rådde ingen hallelujahstämning. Diskussionen handlade bland annat om att själva processen med att ta fram en kanon – inbegripet de invändningar som kommer att riktas mot den – fyller en lika viktig funktion som kanon i sig. Samt att det är avgörande för arbetets legitimitet att politiken håller sig borta från urvalet av verk – på betydligt mer än armlängds avstånd.

Kan lyfta kunskapen

En stor del rörde också hur en kanon skulle kunna ge fler människor tillträde till svensk kultur i vidare mening, och bidra till större inkludering och samhällsgemenskap. Å ena sidan nämndes att kanon skulle kunna vara ett medel för bättre integration. Å andra sidan berördes riskerna med att se alltför instrumentellt på en kanon, göra den alltför vidlyftig, eller överdriva dess genomslag.

Man kan också konstatera att som bildningens ställning ser ut i dag, då vi snart inte orkar ta till oss något längre än en meme, och då kultursidorna till stor del ägnas tv-serier, relationsgrubblerier, och allmänpolitisk debatt, är att det inte bara de som är nya i Sverige som kan behöva få tillgång till kanon. På motsvarande sätt som staten genom Nationalnyckeln lyfter fram vår samlade kunskap om naturen, skulle arbetet med att ta fram en kulturkanon kunna göra detsamma för kultur och humaniora.

En kulturkanon kan mycket väl komma att ses som ett i raden av alla dessa ”verktyg” som svensk politik älskar. Men ”nyttan” med en kanon ligger också på ett annat plan. Bibelöversättningen, Nationalencyklopedin, och statligt finansierade jätteböcker om snäckor, har ett vidare värde än hur många läsare dessa verk får. De riktar sig inte bara till oss här och nu, utan även till framtida generationer.

Så skulle ett större utredningsarbete kring en kulturkanon i bästa fall också kunna fungera. Det skulle kunna påminna om att de som levde här före oss fortfarande har någonting att säga som är av vikt – för oss, men också för dem som ska ta vid när vi inte längre finns kvar.