Gör som Paris och maka på bilarna, kommunpolitiker

Paris är troligen den stad i Europa som kan visa upp de största framgångarna när det gäller att minska bilberoendet. Antalet bilresor har de senaste tio åren minskat med 40 procent och det görs i dag fler resor med cykel än med bil.

Därför har jag med stor spänning sett fram emot att få läsa boken ”The 15-minute city: A solution to saving our time & our planet” av Carlos Moreno. Författaren till boken är ledare för den grupp av forskare som i samarbete med Paris borgmästare Anne Hidalgo har utvecklat arbetet med att skapa ”15-minuters staden”.

Carlos Moreno visar hur bilen har förändrat sättet hur städer byggs i grunden. Det blev möjligt att sprida ut staden och att separera bostäder, arbetsplatser och service till olika områden. Med snabba bilvägar som knyter ihop olika delar av staden skulle det snabbt gå att förflytta sig.

Att de många bilresorna också är ett problem för både klimatomställning och den lokala miljön är uppenbart.

Men verkligheten har ofta blivit mindre lyckad. Stadsborna tillbringar mycket tid till resande. Det Moreno kallar för den ”användbara tiden” minskas av alla påtvingade förflyttningar. Att de många bilresorna också är ett problem för både klimatomställning och den lokala miljön är uppenbart.

Nära till livet

Grundtanken för den omvandling som gjorts i Paris är att så mycket som möjligt av det människor behöver till vardags ska finnas på nära håll. Ett hjälpmedel har varit en matris där man på ena axeln har bostäder, jobb, butiker, vård och omsorg, skolor och nöjen. På den andra axeln finns det effekter man vill uppnå: Välbefinnande, ”sociability” (sällskaplighet), och en hållbar planet.

Ett viktigt inslag i förändringen har varit att bygga bostäder med rimlig hyra i en del områden, gärna genom att omvandla befintliga byggnader.

Det som uppmärksammats mest är förändringarna i trafiksystemet. 1 200 kilometer nya cykelbanor har byggts. I många fall har detta gjorts genom att minska utrymmet för biltrafiken. En stor del av gatuparkeringarna har tagits bort. Vid skolor har det införts bilfria zoner. Två stora genomfartsleder längs Seine har stängts. Efter en folkomröstning i början av året har parkeringsavgifterna differentierats. Det kostar numera ungefär 200 kronor i timmen att parkera en stor, tung SUV i centrala Paris

Paris har lyckats åstadkomma stora förändringar i resvanorna och livet i staden och det verkar finnas stöd för förändringarna. Hidalgo har valts om efter en valkampanj där ”15-minutersstaden” var en huvudfråga. Det har gjorts opinionsmätningar som visar att en majoritet står bakom cykelsatsningarna och en rad stora och små städer försöker nu följa Paris exempel, utifrån sina förutsättningar.

Det försiktiga Sverige

När jag läser Morenos bok är det oundvikligt att jag gör jämförelser med de städer i Sverige som jag känner till. Visst finns det även i många fall en ambition att minska biltrafiken, men åtgärderna är i regel mycket begränsade och försiktiga jämfört med Paris.

Det fortsätter att byggas vidare på de stora handelsområden som finns i de flesta svenska städers utkanter. Det räcker med att se de enorma parkeringsytorna vid dessa områden för att inse hur dessa områden cementerar bilberoendet. Samtidigt försvårar de etableringen av centrum med handel i bostadsområden.

Det fortsätter också att byggas glesa villaområden helt utan service eller arbetsplatser i städernas utkanter. Det är inte konstigt att det står två bilar på många garageuppfarter i sådana områden.

Paris visar att det går att förändra stadsplaneringen på ett sätt som ger vinster för både miljön och människorna som bor i staden. Jag hoppas att svenska städer kommer att följa detta exempel.