Hon forskar om hur språkcaféer bidrar till bättre inlärning

– Språkcaféer kan inte ersätta vanlig undervisning, däremot komplettera den. Det händer något när jämlika relationer och gemensamma upplevelser hamnar i förgrunden, snarare än grammatisk inlärning och relationen lärare-elev, säger hon till Altinget.

De senaste åren har civilsamhället kraftsamlat för att bidra till integrationen. Språkcaféer är ett initiativ som kyrkor och samfund, Röda korset och andra ideella krafter har dragit igång. Sedan 2018 är de föremål för forskning inom projektet ”Språkcaféet som social mötesplats och arena för språkträning”.

160 besök på 14 språkcaféer

Förutom Gunilla Jansson, professor emerita vid Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet ingår Silvia Kunitz, lektor vid Institutionen för språk, litteratur och interkultur vid Karlstads universitet och Ali Reza Majlesi, lektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet.

De har gjort sammanlagt 160 besök på 14 språkcaféer i kyrkor och bibliotek i Stockholmsområdet.

– Språkcaféerna ger något helt annat än den organiserade språkutbildningen med utbildade lärare, där undervisningen styrs av läroplaner och kursplaner.

På vilket sätt kan det hjälpa språkinlärningen?

– Tidigare litteratur på området visar att språkinlärningen underlättas i äkta samtal om viktiga ämnen. Där blir man duktigare på att föra samtal och få fram sitt budskap. Man kanske fortsätter att göra grammatiska fel, men man vågar kommunicera och fråga de gånger man inte förstår.

På ett par ställen hade arrangörerna fått externa medel för att anställa tvåspråkiga. Kan du ge exempel på hur det gick till?

– Tre av språkcaféerna vi besökte hade fått medel från länsstyrelsen. På ett ställe anställde man tre personer som fungerade som tolkar. De gjorde ett fantastiskt jobb. De deltog i bordssamtalen och kunde till exempel förklara betydelsen av ett enskilt ord eller stötta en nyanländ att uttrycka sig.

Ni såg att volontärerna ofta är välutbildade seniorer. Var det några av dem som själva hade bott utomlands och kunde använda den erfarenheten som en sorts kulturell och språklig brygga?

– Ja. I kyrkorna var det flera av volontärerna som tidigare hade varit missionärer. De kunde ta fram en karta och berätta om var de har arbetat, och deltagaren kunde relatera till platsen. Den gemensamma anknytningen kändes då angelägen för båda parter.

På vissa ställen hittade man på praktiska aktiviteter, som att baka, sjunga eller göra gymnastik?   

– Ja, det är ett bra sätt att försöka anpassa verksamheten efter behoven. Då värnar man det informella och gör inte kaféet till ett klassrum, utan det blir ett frirum där man inte blir bedömd. Människor skapar nätverk och får vänner. Det blir en sorts bekräftelse av migranten som kompetent samhällsmedborgare.