Staten måste be om ursäkt för övergrepp mot människor med funktionsnedsättning

Många av de människor, som under 1900-talet spärrades in på anstalt, behandlades fruktansvärt illa. Många utsattes för experiment, som det ökända kariesexperimentet, då boende på Vipeholmsanstalten dagligen serverades seg kola som förstörde deras tänder. Många var mycket unga. Många dog i tidig ålder, oklart varför. Någras hjärnor plockades ut för att användas till forskning. Många fick inte ens en egen grav.

Vi har tidigare krävt en offentlig ursäkt från staten men den har uteblivit. Ska vi tolka det som att uppfattningen är att inga fel har begåtts?

Övergreppen väl dokumenterade

För drygt ett år sedan sände Sveriges Radio en uppmärksammad dokumentärserie om Vipeholmsanstalten av Randi Mossige-Norheim och Thomas Kanger. Det råder ingen som helst tvekan om att övergrepp skedde. Det råder heller ingen tvekan om människosynen hos överläkaren – han skriver själv: ”passiv eutanasi berättigad". Eutanasi betyder dödshjälp.

På 1970-talet var de gamla institutionerna på väg bort. I stället fanns bland annat institutioner för så kallad habilitering efter sjukhusvård. För barn med nedsatt rörelseförmåga fylldes dagarna av hård träning med målet att barnet skulle kunna gå eller stå. Barn med funktionsnedsättning ansågs inte känna smärta på samma sätt som andra. Den som grät eller sade emot blev bestraffad. Det fanns barn vars muskler brast. Det fanns barn vars lemmar gick ur led. Maten som serverades skulle ätas upp. Det barn som vägrade stängdes in med tallriken på sitt rum. Den som kräktes tvingades äta sina egna spyor.

Offren är mångdubbelt fler när vi beaktar de närmast anhöriga, som hållits oinformerade; övriga anhöriga samt personal som tvingats arbeta under dessa omständigheter.

För oss handlar en ursäkt om demokrati, om upprättelse och om alla människors lika värde.  

Lär av historien

En ursäkt handlar också om att lära av historien. Det som uppdagades på Vipeholm fick ändå visst positivt efterspel i form av forskningsetiska principer, genom Helsingforsdeklarationen 1964.

Utvecklingen, synsättet och rättigheter gick framåt under 1900-talet men på senare tid har vi tyvärr sett en tillbakagång. Människor med funktionsnedsättning ses allt oftare som en kostnad för samhället. Allt mindre beaktas individens människovärde och rättigheter, trots att det var 14 år sedan som Sverige anslöt sig till FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Personal, som arbetar med människor med funktionsnedsättning, ser verksamheten skäras ner och får allt sämre möjligheter att göra ett bra jobb. Kompetensnivån inom kommunernas LSS-verksamhet är i dag mycket lägre än när funktionsrättskonventionen ratificerades av Sverige. Andelen högskoleutbildad personal, såsom arbetsterapeuter, har minskat kraftigt i verksamheterna.

Människors lika värde

Vi anser att en offentlig ursäkt skulle vara ett steg för att avskaffa den vanvård och de övergrepp som sker än i dag. Vi ser än i dag medierapportering om övergrepp, slarv och vanvård som skett på boenden för personer med funktionsnedsättning, och som till och med resulterat i dödsfall.

För oss handlar en ursäkt om demokrati, om upprättelse och om alla människors lika värde.

Staten måste be om ursäkt och borde också skapa en minnesplats för de människor som varit utsatta. En minnesplats både för människor som behöver bearbeta sina egna trauman och för dem som sörjer sina anhöriga.