Tolv års fullkomlig upptagenhet av SD kulminerar

”För oss är politiken inget 100-meterslopp. För oss är politiken ett maraton.”

Så sade en sverigedemokrat jag talade med för 10 år sedan, när Sverigedemokraterna fortfarande var nya i riksdagen. Målet var att gå från paria till en etablerad politisk kraft i svensk politik, och man förstod att det var ett mål som låg långt fram i tiden.

De oberörbara fick medvind 

Ett långt lopp, alltså. Men övriga partier har motvilligt följt varje steg. Under tre mandatperioder har svensk politik stirrat på SD, SD, SD och SD.

Från början gällde maximalt avståndstagande. SD framställdes som orent och oberörbart. Det mest hårdragna exemplet finner vi i Decemberöverenskommelsen. En konstruktion där det som kallades största partikonstellation skulle styra riket, det vill säga de partier som samlade en majoritet när Sverigedemokraterna räknats bort från mandatkartan. Ett osynliggörande som gjorde att SD bara syntes mer.

SD behöver inte tala om Somalitowns eller utomnordiska invånare. Alla vet ändå vad de tycker.

Åren malde ned motståndet, men maratonloppet fortsatte, och publiken stod kvar. Medvinden satte in, applåderna rentav, och det ena partiet efter det andra började närma sig SD, parlamentariskt – och sakpolitiskt.

Tolv års fullkomlig upptagenhet av SD kulminerar nu i ett val som fullkomligt kretsar runt SD. Partiets frågor har dominerat valdebatten. SD som hot har dominerat valrubrikerna. Och SD har dominerat valresultatet. SD:s största valseger ligger inte i de tolv mandat man vann. Den ligger i att partiet i detta val fullföljer en långsiktig uppgång utan motstycke i partivärlden.

Valet kan förstås utifrån SD

Därför är det fullt logiskt att även valet som helhet kan förstås utifrån SD. Både Moderaterna och Kristdemokraterna har låtit mer och mer som SD, vägval som inte verkar ha burit frukt. Vänsterpartiet å sin sida idkar självkritik över försöket att locka potentiella SD-väljare i bruksorten.

De två partier som framhärdat längst i att vända sig bort från SD, de tidigare så framgångsrika Centerpartiet och Miljöpartiet, samlar tillsammans knappt 12 procent. Och den partiledare som mer än någon annan personifierat avståndstagandet från SD, Annie Lööf, avgår. Hennes förlust blev för stor, och extra förödmjukande eftersom hennes lokalt förankrade parti gjorde sådana lokala förluster. Till och med i Lööfs egen hembygd, centerfästet Värnamo, tar SD över.

S har följt SD i spåren

Även Socialdemokraterna, så vana vid att vara den sol runt vilken svensk politik kretsar, kretsar nu själva runt SD. S är det enda parti vid sidan av SD som går framåt i någon större omfattning. Så har S också följt SD i spåren.

Magdalena Andersson har gång på gång proklamerat hur mycket hon älskar Sverige. Hennes parti har ena dagen varnat för SD, för att nästa föra en retorik som ligger bortom SD: att Somalitowns inte hör hemma i Sverige, eller det oönskade i för många utomnordiska invånare. SD behöver inte tala om Somalitowns eller utomnordiska invånare. Alla vet ändå vad de tycker.

Gör anspråk på folkhemmet

SVT:s Uppdrag granskning ställde förra året frågan om SD är de nya Socialdemokraterna. SD består rent fysiskt av fler och fler gamla socialdemokrater, men även deras historia rymmer många likheter. Ressentiment. Kamp. Partisplittring. Breddad väljarbas. Radikal, långsiktig samhällsförändring. Och så Folkhemmet. Det folkhem som Per Albin Hansson lånade från konservatismen och gjorde socialdemokrati av, lånade SD sedan tillbaka för att göra sverigedemokrati av.

Nu verkar S vilja ha sitt folkhem tillbaka, men frågan är om det lyckas. Och kanske är det där målet för Sverigedemokraternas maraton ligger. Att fortsätta göra anspråk på folkhemmet, inte att bli de nya socialdemokraterna utan att bli de nya gamla socialdemokraterna? De som var riktigt stora. Kanske. För SD är politiken ett maratonlopp. Men hur långt de har kvar – det vet de bara själva.