”Fit for 55” räcker inte  – Sverige måste öka takten med grön vätgas

Vilken form av elproduktion som det ska satsas på har blivit en polariserande fråga. Det senaste budet från regeringens utredare är att lägga 300 miljarder på kärnkraftssubventioner i form av lån med låg ränta. Vätgasen förtjänar ett större utrymme i debatten eftersom den är en nyckel för hela industrisveriges omställning samtidigt som Sveriges mål om nollutsläpp till år 2045 knappast kan uppnås utan storskalig grön vätgas.  Som teknikkonsulter är det tydligt för oss att det behövs subventioner till satsningar på grön vätgas.

Framför allt ligger vätgasens potential som ingrediens i e-bränslen som syntetisk diesel, flygfotogen och metanol.

Sverige har en unik position 

Här har Sverige en unik position tack vare vår stora tillgång till grön koldioxid – 35 miljoner ton per år. Det är koldioxid som kommer från industrier och värmeverk som förbränner biogena råvaror, till exempel rester från skogsindustrin. När vi fångar in dessa utsläpp, genom Carbon Capture and Storage (CCS), och kombinerar dem med vätgas kan vi producera e-bränslen som kan användas inom till exempel flyg och sjöfart.

Problemet är att utbyggnadstakten för produktionen av grön vätgas går för långsamt. Det är idag för osäkert om investeringar i produktionsanläggningar lönar sig.  Det krävs mycket kapital för att bygga vätgasanläggningar och det krävs stora mängder el för att driva desamma. Subventioner kan garantera att det e-bränsle som blir slutprodukten kan konkurrera med fossila bränslen på marknaden. Vi vill stänga kostnadsgapet mellan fossila bränslen och grön vätgas.

I EU-paketet ”Fit for 55” satsas över 400 miljoner euro på vätgas under en tioårsperiod. Betydligt större investeringar behövs och ökningen måste också speglas i Sveriges klimatpolitik.

Sättet att förverkliga investeringarna snabbt är att subventionera brett i basen av vätgasekonomin, det vill säga betala producenter en summa pengar per producerad kilo grön vätgas. Sverige behöver hitta ett sätt att subventionera produktionsanläggningarna själva eftersom volymen av det stöd som kan erhållas genom EU:s vätgasbanks stödprogram endast täcker en tiondel av EU:s politiska vätgasproduktionsmål till 2030.

Självklart behövs förnybar el till produktionen av vätgas. Att vätgasproducenter och elproducenter ingår långa fastprisavtal på el blir en naturlig riskminimerande åtgärd som möjliggör båda parternas utbyggnad. Denna symbios mellan vätgasproduktion och elproduktion är samhällsekonomiskt gynnsam och även politiskt önskvärd eftersom det är en lösning som kan fungera över de politiska blockgränserna.

”Fit for 55” räcker inte  

I EU-paketet ”Fit for 55” satsas över 400 miljoner euro på vätgas under en tioårsperiod. Betydligt större investeringar behövs och ökningen måste också speglas i Sveriges klimatpolitik. Staten har i flera år stöttat företag som utreder koldioxidinfångning, och detta har burit frukt. Fler aktörer vågar nu investera i tekniken, även om mer politisk tydlighet behövs för att investeringsbesluten för storskalig CCS ska kunna fattas.

Om vi vill få fler investeringar i den gröna omställningen till Sverige måste ledande omställningsaktörer se att Sverige är ett attraktivt land att investera i. Kort och gott ett land där de kan förverkliga sina första stora industriella anläggningar. Vi behöver visa att vi kan ta vara på det gyllene läge vi har tack vare vår tillgång till grön koldioxid.

Sverige behöver en blocköverskridande och långsiktig politik som tydligt visar att vätgasproduktion, CCS och produktion av e-bränslen kommer att stöttas under lång tid framöver. Regeringen behöver nu accelerera kraftigt för att sätta Sverige i industriomställningens förarsäte.