Röda korset: Låt civilsamhället bidra mer i kris

Samhällspåverkande kriser blir allt vanligare även i Sverige. Översvämningar, skogsbränder, terrorattentat, allvarliga våldsbrott och nu senast följderna av en global kris – coronapandemin. Samtidigt har vi som samhälle misslyckats med att skydda våra allra mest utsatta.

Regeringen har presenterat flera utredningar i syfte att förstärka Sveriges krisberedskap. Två av de senaste är SOU 2021:19: En stärkt försörjningsberedskap för hälso- och sjukvården och SOU 2021:25: Struktur för ökad motståndskraft.

Svenska Röda korset har som remissinsats välkomnat flera av förslagen. Den samlade bilden av utredningarna är dock oroväckande.

Människors olika förutsättningar vid kriser riskerar att förbli beredskapens blinda fläck.

De statliga utredningar inom krisberedskap och civilt försvar som hittills har presenterats fortsätter att fokusera på systembyggande. Den enskilda människan, särskilt den som riskerar störst utsatthet i kris, lyser med sin frånvaro. Människors olika förutsättningar vid kriser riskerar därmed att förbli beredskapens blinda fläck.

Brister i utredningarna

Vi ser följande brister i utredningarna:

• En för stor tilltro till att system ska lösa alla problem och utmaningar
  Generella satsningar kommer inte att fånga upp människor som redan befinner sig i samhällets periferi. Exempelvis har samhällets oförmåga att nå ut till, och genomföra riktade åtgärder för, grupper som lever i socioekonomiskt utsatta livssituationer blivit smärtsamt tydlig under coronapandemin när dödssiffror och smittspridning följt inkomstnivåer.
  
  
• Sociala aktörer osynliggörs i analys och förberedelser
  Samhället brister i förmåga att agera utifrån hur levnadsvillkor för minoritetsgrupper, inklusive personer med funktionsnedsättning, påverkar möjligheten att skydda sig i en kris. Civilsamhället och andra sociala aktörer är de som har kunskap och förtroendekapital bland grupper som annars kan vara svåra att nå. Ändå osynliggörs de som krisaktörer i analys och förberedelser. Kommunernas risk- och sårbarhetsanalyser borde till exempel ha en starkare koppling till det sociala arbete som bedrivs.
  
  
• Människors olika förutsättningar till beredskap förbises
  Svenskens individuella krisberedskap är i regel dålig, visar en undersökning från Röda korset och Sifo som gjordes i somras. Men även befintliga förslag om ökade satsningar på den så kallade hemberedskapen missar människors olika förutsättningar. Ett exempel på detta är hemberedskapen vad gäller mediciner där kroniskt sjuka föreslås få skriftlig information om att ha tillgång till minst en månads medicin hemma.
  
  Men vi på Röda korset menar att den som förser en patient med information måste också försäkra sig om att personen verkligen förstår. Fokus borde vara vilka aktörer, såsom apotekspersonal och hemtjänst, som når dessa personer, med anpassning till hur de tar till sig information.
  
  
• Civilsamhällets roll och potential tas inte med i beräkningen
  Det bredare civilsamhället kan bidra, lyhört och med stor kunskap om lokalsamhället. Inte minst inom försörjningsberedskapen. Därför bör civilsamhället systematiskt inkluderas på alla nivåer planering och förberedelse. Men förväntningar på civilsamhället måste också matchas med rätt förutsättningar. Och inte minst långsiktig, förutsägbar och systematisk finansiering.

Utgå från människors behov

Nu finns ett fönster att skapa en ny flexibel krisberedskap som bygger på hela samhällets krafter och som fångar upp samhällets mest utsatta i händelse av kris. Men det kräver att förslagen skapar beredskap och flexibilitet som utgår från människors behov, inte generella systemlösningar. Låt oss inte glömma: system ska finnas till för människor. Inte tvärtom.