Ska man ens bry sig om SCB-mätningen?

Det låter som det brukar efter den stora tunga SCB-mätningen. Företrädarna för vinnarpartiet i mätningen hamrar ut siffrorna i sina kanaler medan förlorarna muttrar om att det minsann bara är en mätning och att det faktiskt är tre år kvar till nästa val. Anders Ygeman dunkar glatt ut de lokala siffrorna för Stockholms stad (44 procent till S) medan Moderaternas biträdande partisekreterare Martin Borgs skriver ihop en tråd om att det minsann såg riktigt illa ut för Alliansen 2007 också men att partiet gjorde sitt bästa val någonsin tre år senare.

Vinnarna spelar sin roll i offentligheten, förlorarna sin. Det speciella den här gången är att Socialdemokraterna är den enda vinnaren i mätningen medan alla andra är förlorare.

Nato-Alf

I den senaste SCB-mätningen har Socialdemokraterna tagit väljare från samtliga riksdagspartier förutom Vänsterpartiet. Resultatet på 38,6 procent är 8,3 procentenheter högre än i valet och partiet är dubbelt så stort som Moderaterna i mätningen.

Samtidigt ligger två av tre regeringspartier under riksdagsspärren och Socialdemokraterna har ökat mer än 4 procentenheter sedan den senaste mätningen i november. Johan Pehrson-effekten har avtagit för Liberalerna. Ebba Busch är inne på mandatperiodens andra partisekreterare och Ulf Kristersson är upptagen med att försöka ro i land Nato-processen innan toppmötet i juli.

Det brukar sägas att Socialdemokraterna hatar att vara i opposition eftersom det rimmar illa med partiets självbild. Så är det säkert – Magdalena Andersson hade nog hellre sett att det var hon och inte Alf Svensson som kom med det senaste beskedet om Nato-processen – men det är tydligt att oppositionsåren blir lättare om man blir ett alltmer populärt parti bland väljarna under tiden.

Samtidigt har den biträdande partisekreteraren Martin Borgs en poäng. Tre år är en väldigt lång tid i politiken.

Vad ska man göra i tre år?

För Socialdemokraterna är frågan hur man ska kunna förvalta sin ökning i opinionen. I valanalysen skriver man att partiet måste utveckla politiken eftersom det inte räcker med att ”få röster baserat på antipatier mot andra partier”.

Vad ska man göra? Hur ska det gå till? Partiet har kongress år 2025 och ett EU-val att kampanja inför 2024. Hur kommer man att gå tillväga då?

På andra sidan blockgränsen är problembilden motsatt. Martin Borgs menar att Moderaterna kommer att förtjäna väljarnas förtroende genom att genomföra den politik som man gick till val på. Så kan det vara, men kommer den effekten att spilla över på alla partier?

Kommer Liberalerna och Kristdemokraterna att ha ännu en mandatperiod där man dansar på spärren? Kommer SD att tröttna på samarbetet? Vad kommer det i så fall att leda till? Det har redan rapporterats i Expressen att företrädare i Kristdemokraterna har varit besvikna på Ebba Busch, kommer den trenden att fortsätta? 

Klart är i alla fall att mätningarna påverkar partier, vad än företrädarna säger. När siffrorna sett dåliga ut under en längre tid börjar oron sprida sig internt. Det hände i Liberalerna under förra mandatperioden, det kan mycket väl hända i något av de övriga partierna också. Det återstår att se om Martin Borgs is i magen-strategi får ett brett stöd från hela regeringsunderlaget.