Ställ lika hög krav på offentlig omsorg som privat

I debatten om olika förutsättningar mellan kommunala kontra privata utförare inom HVB och LSS ignoreras en aspekt alltför ofta: kraven på tillståndsplikt för föreståndare. Tyvärr har Svenska vård tagit del av flera exempel där föreståndare i kommunala verksamheter vill byta till den privata sidan men inte blir godkända vid Inspektionen för vård och omsorgs (IVO:s) tillståndsprövning. Är det ett tecken på att kompetenskraven är olika?

Likvärdiga villkor oavsett utförare

IVO har tydliga krav på vilken kompetens som föreståndare för HVB och LSS-verksamheter ska ha. Kraven är enligt lagen samma oavsett huvudman med skillnaden att kommunala, statliga och regionalt drivna verksamheter inte har tillståndsplikt. Föreskrifterna är dock tydliga med att huvudmannen i offentlig verksamhet har ett ansvar att se till att föreståndare har den kompetens som ligger inom ramen för tillståndskraven.

Den 1 juli 2024 börjar lagändringar gälla angående likvärdiga mål och riktlinjer för utförare av kommunal verksamhet. Programmet med mål och riktlinjer som fullmäktige ska anta för kommunala angelägenheter som utförs av privata utförare, ska även omfatta verksamhet som bedrivs av kommuner och regioner i egen regi. Syftet är att likvärdiga villkor ska gälla för privata utförare och verksamhet i offentlig regi, så långt det är möjligt.

Skillnaderna mellan att driva ett HVB eller LSS-boende i kommunal jämfört med privat regi varierar beroende på olika lagstiftningar och förordningar. Men gällande frågan om tillståndsplikt för föreståndare borde det vara samma förutsättningar.

”En tydlig obalans”

IVO ställer krav och godkänner vilka personer som får tillstånd att driva verksamheten när det rör privata utförare. Det innebär att privata utförare som ansöker om tillstånd måste genomgå en rigorös bedömning och betala en betydande summa pengar, 30 000 kronor per ansökan.

Den verkliga orättvisan är att utfallet är som ett lotteri – det finns ingen garanti för att personen blir godkänd, trots att det är en lagstadgad process för privata utförare. Samma tillståndsprocedur krävs inte för kommunala utförare, men det vore rimligt att även kommunala föreståndare godkändes av IVO med samma premisser.

Det finns ofta ett grundläggande förtroende för offentlig sektor, medan den privata kan ses med misstänksamhet och därför underkastas den strängare regler och granskningar. 

Lagstiftningen kring utbildningsnivå för föreståndare är lika för alla, men ändå råder det en tydlig obalans i kravställan mellan kommunala och privata utförare. För privata utförare är det en kostsam och osäker process att få tillstånd att bedriva verksamhet, medan kommunala utförare inte ens behöver genomgå en sådan bedömning. Varför ser det ut så här?

Historisk misstro mot privata utförare

En del av förklaringen kan vara den historiska synen på offentlig sektor jämfört med privat sektor. Det finns ofta ett grundläggande förtroende för offentlig sektor, medan den privata kan ses med misstänksamhet och därför underkastas den strängare regler och granskningar. Detta är en föråldrad syn som inte längre är hållbar i dagens samhälle.

Det är dags för en förändring. Sveriges kommuners fullmäktige behöver ta den nya lagen på allvar och ta fram mål och riktlinjer som skapar lika villkor för alla utförare inom HVB och LSS. Det är dags att erkänna den orättvisa som råder i dagens system och skapa en mer rättvis och jämlik vård och omsorg för alla.

Från Svenska vårds perspektiv sätter vi stort hopp till att den nya lagstiftningen fyller sitt syfte så att likvärdiga villkor gäller för både privata och offentliga utförare, framförallt gällande frågan om tillstånd för föreståndare.