Ungdomsorganisationer: Vi vill inte delta i en skendemokrati

I oktober lämnade regeringen in en rapport till FN:s barnrättskommitté. Där berättar regeringen om hur barnkonventionen efterföljs i Sverige. I september höll regeringen ett sakråd med det unga civilsamhället för att få ungdomsrörelsens perspektiv i frågan.

Ytliga och övergripande samtal

Artikel 12 i barnkonventionen fastslår att barn har rätt att höras i alla frågor som rör barnet. Vi menar att detta ställer krav på de som hanterar frågor som rör barn. Regeringen, myndigheter, regioner och kommuner behöver inse att rätten att höras och bilda sig en åsikt kräver mer än en plats vid bordet. Det räcker inte att lyssna på barn. Barn behöver i god tid få den information som krävs för att kunna bilda och uttrycka sin åsikt, det måste finnas strukturer för att fånga upp det som sägs och det behövs återkoppling för att barn ska veta att deras rättigheter är tillgodosedda.

Det är en smula ironiskt att ett av sakrådets teman var just barn och ungas delaktighet, när regeringen misslyckas fundamentalt med att göra barn och unga delaktiga i processen.

Barnkonventionens efterlevnad rör i allra högsta grad barn. Därför är det fullt rimligt att regeringen engagerar organisationer som är röstbärare för barn och unga i utvärderingen av hur den efterföljs. Men engagemang räcker inte.

Regeringen skickade ut dagordningen till mötet mindre än 24 timmar innan det ägde rum, trots att deltagare i rådet hade frågat om mer information om vad vi skulle behandla. På så kort tid hinner inte vi reflektera och samla de tankar och erfarenheter som finns i våra organisationer kring breda och komplexa frågor som våld mot barn eller pandemins påverkan på barn och unga. Samtalet blir ytligt, övergripande, ofokuserat och diffust.

”Ungdomsrörelsen var deras gisslan”

Dessutom sker sakrådet mycket nära inpå att rapporten som behandlas ska skickas in. Troligtvis så nära i tid att rapporten redan var sammanställd till stor del. Det är alltså oklart ifall sakrådet över huvud taget förväntades påverka det färdiga resultatet.

Känslan var snarare att sakrådet sammankallades för att regeringen skulle kunna mena att de har lyssnat på barns röster. De har kunnat checka av den boxen och kan visa i sina offentliga dokument att unga har varit delaktiga i processen. Utan att unga de facto har haft förutsättningar att höja sina röster. Regeringen har sitt alibi och ungdomsrörelsen var deras gisslan ett kort tag.

Det är en smula ironiskt att ett av sakrådets teman var just barn och ungas delaktighet, när regeringen misslyckas fundamentalt med att göra barn och unga delaktiga i processen.

Visa respekt för ungdomsrörelsen

Problemet är nödvändigtvis inte att barn och ungas inflytande över just den här rapporten blev marginellt. Problemet är att det här inte var en unik händelse. När civilsamhällets organisationer kallas till dialoger, samråd, sakråd, remissmöten, avstämningsmöten eller andra möten som blir en fjäder i hatten för de som kallar till dem, då lägger civilsamhället tid och engagemang på de mötena. Sällan utgår det någon form av kompensation för att delta i den här sortens möten. Förutom att dåligt organiserade möten av det här slaget innebär pengar i sjön så är det också ett problem att viktiga perspektiv och viktig kunskap inte tas om hand.

Vi hoppas på att regeringen och andra som kallar oss till samtal ser över sina intentioner och former så att vi på riktigt kan tillmötesgå barn och ungas rättigheter. Ungdomsrörelsens organisationer bidrar gärna med sina erfarenheter och sin kompetens för att vi ska kunna bygga ett samhälle som är tryggt för alla barn. Men visa gärna tillräckligt med respekt för att bara ställa frågor om ni faktiskt är intresserade av våra svar. Ingen av oss är intresserade av att delta i någon form av skendemokrati.