Är den granskande journalistiken på väg att tillintetgöras?

Visselblåsare tar ofta en stor personlig risk när de väljer att larma om oegentligheter. Trots det väger viljan att avslöja maktmissbruk eller andra orättvisor tyngre. Det var tydligt när säkerhetsläckan på Transportstyrelsen uppdagades 2017, likt penningtvättshärvan i Swedbank två år senare.

I stället för att underlätta för visselblåsare – så att fler vågar tipsa journalister om korruption inom myndigheter, organisationer eller företag – riskerar flera lagar tvärtom att minska benägenheten att slå larm.

Steg för steg har lagstiftningen blivit mer förknippat med risker för visselblåsare

Det mest aktuella exemplet är EU-kommissionens idé om att införa ”chat control”. Förslaget, som regeringspartierna och Socialdemokraterna har valt att stå bakom, skulle innebära slutet för all krypterad kommunikation. Förutom det uppenbara bakslaget för den personliga integriteten råder det oklarhet om hur källskyddet ska hanteras. I en debattartikel i Dagens Nyheter höjde Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert nyligen ett varningens finger för konsekvenserna för både källskyddet, som innebär att en journalist har ett ansvar att skydda sin anonyma källa, och möjligheten att kommunicera med en källa genom krypterade program.

Postbrev snart det enda alternativet

Ironiskt nog hänvisade riksdagen och regeringen just till de krypterande tjänsterna när de i somras fattade beslut om att förbjuda anonyma och oregistrerade kontantkort. För visselblåsare som vill säkra sin anonymitet blir ett postbrev snart det enda alternativet. Men till skillnad från Hollywood-skildringar om hur skandaler uppdagas, är vägen från ett inkommet tips till ett större avslöjande sällan så enkel som att det räcker med ett brev i en postlåda. En förutsättning för en lyckad granskning är att journalisten och källan har åtskilliga samtal, att andra källor med insyn ska ge en liknande bild och att det går att styrka missförhållandet.

En annan tillbakagång som försvårar för visselblåsare är grundlagsändringen som riksdagen röstade igenom i höstas. Lagen handlar om utlandsspioneri, och introducerar ett yttrandefrihetsbrott som i praktiken innebär att en visselblåsare riskerar att dömas till fängelsestraff om det bedöms att informationen skadar Sveriges relationer med andra länder eller internationella organisationer. I ett remissvar till utredningen menade Publicistklubben att förslaget ”skulle därmed starkt försvåra, för att inte säga nästintill tillintetgöra, en granskande journalistik.”

Trots det antog en nästan enig riksdag den nya lagstiftningen i november 2022. I ett uttalande samma vecka menade den svenska avdelningen för Internationella juristkommissionen att det är uppenbart att lagen om utlandsspioneri kommer få en återhållande effekt på visselblåsare och andra viktiga källor för granskande journalister.

Svårare att granska oegentligheter

Steg för steg har lagstiftningen blivit mer förknippat med risker för visselblåsare som vill slå larm om maktmissbruk eller etiska övertramp, men som inte kan förbli anonyma och därför väljer att avstå. Även om varje förslag är möjligt att motivera separat, pekar den större utvecklingen på att pressens förmåga att granska oegentligheter kraftigt har försvagats.

Det finns exempel på lagstiftning som till och med har gått åt rätt håll. Häromåret implementerades ett EU-direktiv som har lett till ett starkare skydd mot repressalier från arbetsgivare. Men vad är ett stärkt visselblåsarskydd egentligen värt om det saknas visselpipor att blåsa i?