Den stora bilden saknas när mörven är här

Det är mörv nu. Mörv är månaden mellan november och december, enligt tecknaren Jan Berglin. I mörv har mörkret fallit, men julen är ännu bara den fadda smaken av en oskriven att-göra-lista. Det är svårt att se en framtid under mörv. Jorden på åkrarna fryser och ingenting växer.

Mörv är händelsevis också en tid då många kommunala och regionala förvaltningar skriver verksamhetsplaner. Efter ett val och under rena rama sjuttiotalsinflationen ska mycket ny information hanteras. Statsbudgeten har kommit, SKR har uppdaterat sina prognoser, fullmäktige har klubbat en budget och nu ska trådarna vävas samman till förutsättningar för ännu ett år av vård, skola och omsorg i världsklass. Eller åtminstone vård, skola och omsorg med bemannade schemarader. 

Trovärdiga politiska förslag kring välfärden behöver svara både på vad, hur och för hur mycket. 

Debatterna är kända nu

Vi som inte behöver ta detta oerhörda ansvar för välfärden kan istället skriva debattartiklar och rapporter om den. De kan, grovt sett (det är mörv och vi har inte tålamod med finlir), delas in i tre kategorier: 

1. De som handlar om vad välfärden ska göra. Förebygga självmord och gängkriminalitet, införa nya behandlingsmetoder och så vidare.
2. De som handlar om hur välfärden ska organiseras. Med en läkare per 1 400 patienter, med eller utan aktiebolag, med eller utan fastställd undervisningsskyldighet för lärare eller språkkrav för anställning i omsorgen.
3. De som handlar om hur mycket välfärden ska kosta. Höstens ivriga debatt om statsbudgeten har utspelat sig här. Regeringen höjde statsbidragen med 6 miljarder, Socialdemokraterna med 12 miljarder, SKR frågade efter minst 20 miljarder och fick gehör för det i Vänsterpartiets och Miljöpartiets budgetmotioner.

Men vad är facit: hur mycket pengar skulle egentligen behövas? Jag har fått frågan flera gånger den senaste tiden. Kanske är förhoppningen att jag som forskar i ekonomi ska ha ett svar, men mer troligt är väl helt enkelt att många av oss verkligen undrar. Pengar är den lättaste resursen att besluta om: bara man får en majoritet så går det i princip att finansiera vad som helst.

Pengar, pengar, pengar

Pengar är också tacksamma att debattera: det går alltid att göra en beräkning och sätta beräkningen i en rubrik och därmed dra igång ett replikskifte. Pengar är praktiska att användas för den som vill framstå som expert: man kan rita grafer och tala med djup röst om skattesatser och index, och eftersom de flesta inte orkar lyssna på sånt har man därmed tagit över agendan.

Det tragiska är att diskussionen om hur mycket inte betyder någonting om vi inte samtidigt hanterar vad och hur. De frågorna är mycket svårare. Under välfärdsstatens uppbyggnad stod frågan om vad inte i konflikt med hur mycket, eftersom det fanns pengar att skjuta till. Numera utgår det offentliga samtalet om att det svenska skattetrycket inte kan höjas mer och att pengarna därför är ”slut”. Samtalet om vad fastnar i en målkonflikt: om vi gör x, vilket y ska tas bort? Och frågor om hur tycks landa utanför politiken gång på gång: de ska lösas av utredningar eller av arbetsmarknadens parter, och om de inte gör det så är det tyvärr som det är med den saken.

Mörvet har ett slut

Trovärdiga politiska förslag kring välfärden behöver svara både på vad, hur och för hur mycket. Det är inte lätt, eftersom politik förutsätter tydliga budskap, enkla konflikter och rappa inlägg. Ännu viktigare är kanske det faktum att frågor om vad, hur och hur mycket hanteras av olika instanser.

Hur mycket är en fråga för de starkt profilerade sammanhangen, vad för expertmyndigheter, och hur i vardagen, där det sällan finns tid och utrymme för stora grepp. 

Ingen aktör har ansvar för helheten, alla bara för en viss del. I praktiken gör det viktiga frågor som "hur mycket pengar behöver välfärden?”, "hur ska välfärden attrahera medarbetare?”, ”vilken kvalitet ska vi ha?” till lösryckta diskussionspunkter utan större bäring på verksamheternas verklighet. Det är ett mörv som det är svårt att se lösningar på.

Nu gäller det att påminna sig om att till och med mörv har ett slut. Varje vår ska åkrarna plöjas på nytt. Nya tankefåror kan bli möjliga. Kanske kan vad och hur få börja odlas innan hur mycket ska skördas nästa debattsäsong.