En politikreporter måste kunna lita på svaren från en statstjänsteman

Att expediering skulle vara ett formellt hinder är en sanning med modifikation som det hänvisas till när man inte har lust att prata, men som lika ofta inte utgör något hinder alls för det regeringsnära munlädret. Det visar inte minst det faktum att TT hade nyheten om beslutet på lördagen. En dag efter att Altinget frågade efter ärendet, men två dagar innan det expedierades på Regeringskansliet. I alla fall enligt två källor på miljödepartementet, enligt Grönvall skedde expedieringen på fredagseftermiddagen.

Kommunikationsplaner tar överhanden

Altinget är landets största politikredaktion, men samtidigt kan vi förstås inte tävla i spridning med stora dagstidningar och liknande. Detta borde dock vara ovidkommande: Storlek ska inte ha någon betydelse. Information från en statstjänsteman ska inte vara direkt vilseledande.

När en journalist är först med att ställa en fråga, så bör man kunna förvänta sig att vederbörande får ett sanningsenligt svar från en statstjänsteman. Vill man absolut inte svara får man väl retirera till ett "det kan jag inte kommentera". 

Det som händer i det här fallet är emellertid ett mönster som kan noteras i fall efter fall. Kommunikationsplaner tar överhanden framför korrekt myndighetshantering. 

En glidning att hålla ögonen på

Regeringskansliet är en statlig myndighet och ska inte lämna vilseledande svar till granskande media eller allmänheten. Kommunikatörer frestas att sätta upp planer för vilken uppgift som ska lämnas exklusivt till vem och vid vilket tillfälle för att nå bästa genomslag. Sådant är privata organisationer fria att ägna sig åt, men statliga myndigheter skall vara av annan kaliber.

Denna glidning är någonting att hålla ögonen på och Altinget kommer fortsätta att påminna om detta och bevaka den utvecklingen.

En politikreporter bör kunna lita på att en tjänsteman i statsförvaltningen svarar sanningsenligt på ställda frågor. Dit hör inte att beskriva ett beslut som redan är imperfekt som futurum.