Sanna har varit på Altinget sedan våren 2020. Tidigare var hon debattchef på Dagens Samhälle och dessförinnan har hon arbetat som ledarskribent bland annat på Svenska Dagbladet och Södermanlands Nyheter. Sanna har även en bakgrund i kultur/scenkonstområdet som producent och kommunikatör.
En politikreporter måste kunna lita på svaren från en statstjänsteman
När en journalist är först med att ställa en fråga, så bör man kunna förvänta sig att vederbörande får ett sanningsenligt svar från en statstjänsteman. När kommunikationsplaner tar överhanden framför korrekt myndighetshantering är det en utveckling att hålla ögonen på.
Sanna Rayman
Chefredaktör och ansvarig utgivareDet är valrörelse. Alla utspel måste förvaltas på bästa sätt av partierna. Vad som ska kommuniceras och hur det ska gå till är föremål för minutiös planering och man har mycket att stå i.
En regering har i detta vissa fördelar. Uppenbara valutspel kan göras via partihögkvarteret, andra argument för att lägga sin röst hos regeringsinnehavaren kan kommuniceras exempelvis genom en stor mängd utredningar.
När regeringen fattar olika beslut kan således även dessa bli en självklar del av valkommunikationen. Men det betyder inte att möjligheten kan eller bör nyttjas hur oblygt som helst.
I förra veckan kontaktade Altingets miljö- och infrastrukturreporter Jacob Hederos miljödepartementets statssekreterare Anders Grönvall för att ställa frågor om det kärnkraftsuppdrag till Strålsäkerhetsmyndigheten som regeringen flaggade för i juni.
När Hederos ställde frågor om när uppdraget ska beslutas fick han sliriga svar. Beslut väntas ”i närtid”, ”inom kort” och ”nog ganska säkert” före valet. När Anders Grönvall säger allt detta är beslutet i själva verket redan fattat, vid regeringssammanträdet dagen före, men utan att ha funnits med på ärendeförteckningen.
Sanning med modifikation
När det samma helg uppdagas att beslutet redan hade fattats och Altinget frågar Grönvall om varför han inte svarade rakt på de frågor han fick, hänvisar Grönvall till att beslutet inte hade lämnat myndigheten och därmed inte hade upprättats.
– Det var inte expedierat, och därför fick jag inte prata om det, svarar han.
Att expediering skulle vara ett formellt hinder är en sanning med modifikation som det hänvisas till när man inte har lust att prata, men som lika ofta inte utgör något hinder alls för det regeringsnära munlädret. Det visar inte minst det faktum att TT hade nyheten om beslutet på lördagen. En dag efter att Altinget frågade efter ärendet, men två dagar innan det expedierades på Regeringskansliet. I alla fall enligt två källor på miljödepartementet, enligt Grönvall skedde expedieringen på fredagseftermiddagen.
Kommunikationsplaner tar överhanden
Altinget är landets största politikredaktion, men samtidigt kan vi förstås inte tävla i spridning med stora dagstidningar och liknande. Detta borde dock vara ovidkommande: Storlek ska inte ha någon betydelse. Information från en statstjänsteman ska inte vara direkt vilseledande.
När en journalist är först med att ställa en fråga, så bör man kunna förvänta sig att vederbörande får ett sanningsenligt svar från en statstjänsteman. Vill man absolut inte svara får man väl retirera till ett "det kan jag inte kommentera".
Det som händer i det här fallet är emellertid ett mönster som kan noteras i fall efter fall. Kommunikationsplaner tar överhanden framför korrekt myndighetshantering.
En glidning att hålla ögonen på
Regeringskansliet är en statlig myndighet och ska inte lämna vilseledande svar till granskande media eller allmänheten. Kommunikatörer frestas att sätta upp planer för vilken uppgift som ska lämnas exklusivt till vem och vid vilket tillfälle för att nå bästa genomslag. Sådant är privata organisationer fria att ägna sig åt, men statliga myndigheter skall vara av annan kaliber.
Denna glidning är någonting att hålla ögonen på och Altinget kommer fortsätta att påminna om detta och bevaka den utvecklingen.
En politikreporter bör kunna lita på att en tjänsteman i statsförvaltningen svarar sanningsenligt på ställda frågor. Dit hör inte att beskriva ett beslut som redan är imperfekt som futurum.