Facebook begränsade mitt konto på grund av en skämtserie

För ett par månader sedan hände något oväntat. Ett meddelande från Facebooks administratörer upplyste om att mitt konto var begränsat. Det var ganska milda sanktioner – jag fick inte sända live eller annonsera på tre veckor. Jag gör aldrig någotdera, så jag kan leva med det.

Men själva straffet fick mig att likt någon av Franz Kafkas romanfigurer grubbla på vad jag kunde ha gjort mig skyldig till. När det visade sig vara att jag delat en skämtserie om vad som egentligen händer om man äter de små fuktabsorberande påsarna som följer med i förpackningen till vissa varor kändes det hela knappast mindre absurt.

Publicering sker på ägarnas villkor

Jag skyller på Facebooks datoriserade övervakningssystem. Alla som sett science fiction-filmer som 2001, Alien och The Matrix vet att artificiella intelligenser är fullständigt humorbefriade och inte begriper sig på satir och skämtserier.
Andra får sina konton stängda för betydligt allvarligare saker. Den amerikanske rapparen Kanye West har under hösten fått sitt konto på Twitter tillfälligt låst och inlägg borttagna på grund av grova antisemitiska uttalanden. USA:s före detta president Donald Trump är inte välkommen på Twitter sedan stormningen av kongressen 2021, och har därför startat den egna plattformen Truth Social. Kanye West köpte härom veckan den högerinriktade sociala medieplattformen Parler.

I december 2020 slängdes den högerextrema kanalen Swebbtv ut från Youtube för lögner om pandemin, en påminnelse om att publicering på streamingplattformar sker på ägarens villkor för den som inte har råd att köpa sig en egen.
För det fåtal stora företag som äger de sociala medier de flesta av oss använder bestämmer också vilka som får publicera sig där. Yttrandefrihet handlar som bekant om vilka rättigheter den enskilde har gentemot staten, inte gentemot sociala medier-jättar som Facebooks och Instagrams ägare Meta och Youtubes ägare Alphabet.

Detta är något som uppenbarligen bekymrar den nya regeringen. I den ”överenskommelse för Sverige” som presenterades härom veckan och som blivit känd som Tidöavtalet står väldigt lite om mediepolitik. Förutom utfästelsen att mediernas frihet ska värnas och en vag skrivning om att utveckla public service handlar det egentligen om en enda fråga: ”enskildas ställning i förhållande till dominerande sociala plattformar”.

Kan tyckas vara en liten fråga

Det kan tyckas vara en marginell fråga jämfört med sådant som mediestödet eller nivån på momsen för olika slags medier, men har varit något av en hjärtefråga för Sverigedemokraterna sedan länge. Framför allt månar parterna i Tidöavtalet om enskildas möjligheter till opinionsbildning på sociala medier, och man anar mellan raderna en oro för just att drabbas av sanktioner eller till och med avstängning.

Det återstår att se vilken mediepolitik regeringen kommer att föra de närmaste fyra åren. Den första budgeten är ännu inte lagd. Kulturminister Parisa Liljestrand (M) har, kanske efter att ha noterat sin företrädares mindre lyckade framträdanden i offentligheten, valt att inte säga så mycket alls om inriktningen på politiken sedan hon tillträdde. Så det vi har att gå efter är än så länge det avslutande kapitlet med ”andra samarbetsfrågor” i Tidöavtalet. Det innehåller lite blandade saker, och det är där vi hittar punkten om opinionsbildning på sociala medier.

Tidöavtalet är förvisso långtifrån heltäckande, men journalistik och medier är ändå ett område där SD utmärkt sig med en ofta ganska avvikande inställning jämfört med övriga riksdagspartier. Det är väl bara att hoppas att de tre andra regeringspartierna inte närmat sig SD:s hållning så pass att man inte ens behöver skriva avtal om frågorna.

Eller så har SD släppt övriga mediepolitiska önskemål, bara för att kunna vara riktigt säkra på att kunna öka den enskildes skydd mot att blockas av Youtube, Facebook eller Twitter.

Och det skulle också betyda att jag, personligen, vore en vinnare på Tidöavtalet. Jag har redan samlat på mig en hög riktigt absurda skämtserier, färdiga att postas bara samarbetsregeringen håller vad den lovar om mediepolitiken.