Hon kompromissade om FRA, men sen fick det räcka

2008 hette Sveriges yngsta riksdagsledamot Annie Johansson. Det pågick en bloggbävning på internet och FRA-striden rasade. Hon var då Centerpartiets integritetspolitiska talesperson och tillsammans med Fredrick Federley tillhörde hon några av signalspaningslagens skarpaste kritiker, tillsammans med Karl Sigfrid (M) och folkpartisterna Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström. (Och händelsevis var det Folkpartiets dåvarande gruppledare Johan Pehrson som hade i uppdrag att piska in de två senare i leden.)

Det var första gången Annie Lööf på allvar var i stormens öga, men knappast den sista. Inför den riksdagsomröstningen begav jag mig till riksdagen för att lyssna på debatten. Utanför riksdagen stod Annie Johansson och grät. Det sades att hon hade läxats upp med besked av C-ledaren Maud Olofsson inför omröstningen. Jag har ett tydligt minne av att Lööf stod där och blev tröstad av Ulla Hoffman, men Hoffman lämnade riksdagen 2006, så mitt minne spökar uppenbarligen. Det måste ha varit någon annan kvinnlig ledamotskollega från V.

FRA-striden smärtade

Annie Lööfs första stora storm lär ha gått på djupet och tagit henne hårt. En ung liberal, juridikstudent därtill, med Ayn Rand som favoritförfattare. Givetvis smärtade det att på tvärs med idealen behöva medverka till att koppla in signalspanande, övervakande kablar.

I sista stund valde hon att kompromissa och förhålla sig pragmatisk. Liberala värden i all ära, men som partist i riksdagen har man husfrid och politiska samarbeten att tänka på också. Alliansens prestige och trovärdighet stod på spel. Skulle en nyinkryssad ledamot verkligen äventyra allt detta? Detta var förstås vad hon fick höra, när partipiskan ven. 

Lööf och Federley vek ner sig och den omröstningen blev starten för en tuff svekdebatt där i synnerhet den bloggosfär som varit ett viktigt verktyg för Lööf att kryssa sig framåt i politiken, nu i stället blev rasande och fientlig. 

Mitten var för smal

Sociala medier som rasar, hotar och hatar löper som en röd tråd genom Annie Lööfs karriär. Och kanske har just den där vändningen i FRA-striden följt med henne i bakhuvudet? Den gången då hon valde pragmatism, gick emot sin övertygelse och straffades hårt av de nätanhängare hon haft.

Sedan dess har pragmatism inte varit Annie Lööfs signum i värderingstunga frågor. I stället har försvaret för liberala värden och infogandet av liberal politik varit ledstjärnan, ibland in absurdum. Visst, Lööf har på senare år talat mycket om sin konstruktiva kompromissvilja i en bred mitt, men hennes värderingsmässiga kompromisslöshet har samtidigt bidragit till låsningar till såväl höger som vänster. Den breda mitt hon drömde om var för smal och det har Annie Lööf inte velat erkänna, vare sig för sig själv eller väljarna.

Utarmad identitet

Under den gångna mandatperioden har allt fler av Centerns tyngsta framtidsnamn lämnat och avstått att ställa upp för omval. Ingen har motiverat sina avhopp med partiets utveckling men, som det heter på politikersvenska, ”den samlade bilden” är att det även här kan handla om liberala värden. Att hennes partikollegor tidigt såg att partiet riskerade en utarmad, identitetslös tillvaro, där politiken alltför länge satts i bakgrunden, bakom partiledaren och Instaprofilen Annie Lööf. 

När C så vaknade upp efter valet så var det med ett antal tappade riksdagsmandat, som ett kvitto på att motståndet mot SD inte var innehåll nog. Och när Annie Lööf lämnar sitt avgångsbesked har inte ens hennes vice partiordförande, Linda Modig, sin riksdagsplats kvar. I synnerhet på landsbygden tappar partiet stöd.