Kattregister innebär inte slutet för bondkatterna

För en vecka sedan kraschade Jordbruksverkets hemsida. Det var tack och lov ingen attack utförd av illasinnade, inte heller ett allvarligt problem med sajtens uppbyggnad, utan en helt vanlig följd av överbelastning. Det var nämligen då myndighetens e-tjänst för kattregistrering öppnade.

Obligatorisk märkning och registrering av både hundar och katter utreddes för första gången redan 1996. Förslaget fick stöd av nästan alla remissinstanser, men i slutändan omfattade lagstiftningen bara hundar, eftersom behovet av att kunna fastställa ansvarig ägare vid hundattacker – ett vid tidpunkten tilltagande problem – ansågs prioriterat. Katterna kunde tydligen vänta – i vad som skulle visa sig bli ungefär ett kvarts sekel.

Det finns många anledningar att välkomna lagändringen. Främst brukar lyftas hur registreringskrav kan bidra till att höja katters status, betona ägaransvaret och minska antalet herrelösa, i värsta fall förvildade, katter. Målbilden är att katter alltid ska ha en ansvarig ägare. De är inte, och ska inte behandlas som, vilddjur.
Likt alla nya lagar har även denna mött kritik. Vissa menar att ett kattregister är fel prioritering i det läge Sverige nu befinner sig. Men den nya lagen förhindrar inte arbetet med frågor på andra områden samtidigt, och det är knappast Jordbruksverket som kommer lösa kriminaliteten eller säkra våra gränser.

Katterna kunde tydligen vänta – i vad som skulle visa sig bli ungefär ett kvarts sekel.

Kan bli en ekonomisk vinst

Budgetmässigt ska avgiften som tas ut vid registrering dessutom göra registret kostnadsneutralt. Faktum är att om man räknar in hur att hanteringen av upphittade katter kan underlättas kan det till och med bli en kostnadsmässig vinst för det offentliga.

Från andra håll lyfts en oro att så kallade bondkatter kommer upphöra att existera. Denna kritik ger jag inte mycket för – den speglar bara en syn på landsbygdens katter som mindre värda, oförtjänta av tillsyn och omsorg. En syn som visar behovet av att höja katters status. Och den som är mån om katterna på landsbygden kan faktiskt åta sig ägarskapet för en eller ett par stycken.

Däremot finns kritik som tål granskning. Lagens utformning medför en risk att omärkta katter, i synnerhet sjuka eller förvildade, avlivas i stället för att få ett hem, gammalt eller nytt. Det anses ofta enklast om de saknar ägare. Förvisso minskas problemet med herrelösa katter, men knappast på ett humant sätt. Som tur är finns alternativ.

Fånga, kastrera, ge tillsyn

Runt om i landet finns många organisationer som åtagit sig uppgiften att omhänderta herrelösa katter. I de allra flesta fall försöker de ordna nya permanenta hem, men vissa arbetar enligt en metod som kallas TNR (trap, neuter, return). Den innebär att katterna fortsatt lever i det vilda, men har kastrerats och får viss tillsyn och vård. Metoden är omdebatterad, men har aldrig egentligen utvärderats i Sverige. I utlandet har den dock ofta visat sig både effektiv och kostnadsmässigt fördelaktig gentemot avlivning.

De flesta organisationer som arbetar med herrelösa katter, oavsett metod, har dock en mycket ansträngd budget. Och även om de inte direkt är att betrakta som kattägare i klassisk bemärkelse omfattas de av kravet på registrering. Det medför en rejäl utgift när de nu i ett svep ska registrera alla omhändertagna katter, vilket i sin tur riskerar deras arbete.

Eftersom avgiften för registret inte fastställts i den nya lagen utan regleras genom föreskrifter borde det dock gå relativt smärtfritt att hitta en lösning. Om man dessutom kan utreda och eventuellt stödja TNR-projekt borde förvildade kattpopulationer ganska snart kunna minskas ordentligt.