Kriminolog: Danska justitieministerns analys är otillräcklig

”Barnsoldater” – som Danmarks justitieminister med sin sedvanliga känsla för politisk dramaturgi har kallat dem – väller in över gränsen.

Myndigheterna har rapporterat om 25 kända fall av unga svenska medborgare som genom gängkriminaliteten har lockats till Danmark för att begå mord och andra hemskheter. Det verkar bara vara fler på väg. Tyvärr.

Det som vi i Danmark länge har fruktat kan därför vara på väg att bli verklighet. Den fruktansvärda svenska gängkriminalitet som under de senaste tio åren har vuxit ohanterligt i vårt grannland och som lett en till hittills oöverträffad skjutnings- och mordstatistik, har börjat visa sitt fula ansikte i Oehlenschlägers yndige land.

”Torpeder” har skickats till Danmark – rekryterade inte bara från gängens egna led, utan ofta via lukrativa jobbannonser i sociala medier.

En skrämmande och sorglig utveckling 

Som om detta inte var galet nog i sig, visar underrättelser också att dessa inhyrda mördare inte bara är lejda av svenska gäng i konflikt med danska gäng; de danska ligorna har också börjat använda sig av dylika svenska frilansbrottslingar i sina interna danska strider. Denna ”woltifiering”, denna gängkriminalitetens gig-ekonomi, är både skrämmande och sorglig.

Man förstår också varför danska politiker har varit ute och dundrat – både i förhållande till gängen, men också i förhållande till svenskarna.  

Samtidigt är det ett bra exempel på en klassisk kriminologisk lärdom; nämligen att den kriminella världen och dess brottslingar till stor del härmar och efterliknar den laglydiga världen. När mer och mer vanligt arbete sker på frilansbasis – varför skulle inte detta gälla även förbrytelser och brott?

Precis som Wolt-budet sitter redo vid sin mobiltelefon och dator kan andra människor nu sitta hemma och vänta på möjligheten att tjäna en kriminell slant. Allt som krävs är att de loggar in och säger ”ja tack” till uppgiften. Vapen och resor kommer gängen att bistå med. No worries.

Man förstår därför rädslan och indignationen. Det är förståeligt att invånarna i Köpenhamns Nørrebro – och på andra platser där kulorna har flugit – känner sig mindre trygga nu än förut.

Man förstår också varför danska politiker har varit ute och dundrat – både i förhållande till gängen, men också i förhållande till svenskarna.

Här har till exempel danske justitieministern Peter Hummelgaard (S) turnerat i svenska medier och varnat både potentiella barnsoldater och sina svenska kollegor. Barnen hotas med hårda fängelsestraff och de svenska politikerna har vänligt men bestämt uppmanats att städa upp i sin gängbutik.

Svårköpt ensidig berättelse 

Att säga att Sverige har misslyckats, och misslyckats rejält, i sin kamp mot gängen är naturligtvis 100 procent korrekt. Det är inte heller fel att säga att man i Danmark har gjort mycket bättre ifrån sig. Så långt är jag enig.

Men jag köper ändå inte Hummelgaards och andras ensidiga berättelse om Sveriges fasor och den egna förträffligheten.

Ett stort problem här handlar om den danska rättspolitikens mest älskade hjärtebarn, nämligen de hårda straffen.

Hummelgaard och den danska rikspolischefen har inte bara försökt påminna unga vapenälskande svenskar om att de kommer att få långa och hårda fängelsestraff i Danmark. De mildare straffen i Sverige har också pekats ut som en av huvudorsakerna till den svenska gängtragedin och dess export av kriminella legosoldater.

De aldrig utvärderade danska gängpaketen, hämtade från samma ”tough on crime”-lista, har naturligtvis också lyfts fram som ett möjligt botemedel för de svenska bekymren.

Att ständigt upprätthålla denna benhårda tro på straffets effektivitet är imponerande när erfarenhet och evidens gång på gång motsäger en. Det måste kräva en särskild envishet, eller kanske att man är självvalt naiv.  Det ligger väl i betraktarens ögon. Och på tal om det, så kan man bara öppna ögonen och titta på vad som händer just nu.

Om det verkligen är de megahårda danska straffen som skyddar oss danskar från det svenska gängtillståndet, hur kommer det sig då att svenskarna alls har börjat begå sina brott i Danmark?

För tro mig, det finns knappast en svensk som inte har förstått att straffen i Danmark är något högre. Detta gäller naturligtvis även de kriminella. Men de kommer ju ändå. Trots att danska rättspolitiker står och ropar efter ”gängpaket” och ”mer straff”.

Det finns också ett annat problem.

Även om svenskarna bär en stor del av skulden, är det också för lättköpt. Det kan säkert kännas politiskt opportunt för danska politiker att rynka på näsan åt de naiva svenskarna.

Det krävs två för att dansa tango

Det framstår kanske som företagsamt att sträcka sig ner i den gamla vanliga verktygslådan där man finner bevisat ineffektiva klassiker som gränskontroll och visitationszoner.

Så man pluggar igen. Nu kan svensk gängkriminalitet inte ta sig över bron. Allt är bra igen. Ingen mer gängkriminalitet.

Men så, i alla fall. För sanningen är ju att det krävs två för att dansa tango.

Förutom att vi i Danmark bör komma ihåg att det i hög grad var vi som för inte så länge sedan exporterade mc-krigen till Sverige och andra skandinaviska länder, så är dagens skjutningar och brott inte enbart ett svenskt problem.

Danska ligor, och därmed danska medborgare, är i högsta grad inblandade – och det finns också de som nu outsourcar sitt våld till små barn i Sverige. Det skulle en svensk politiker också kunna finna lite upprörande och värt att beklaga sig över. Att vuxna danskar groomar svenska barn och ungdomar in i kriminalitet.

Lägg till detta att mycket tyder på att en av huvudaktörerna i konflikten är det danska olagligförklarade gänget LTF, Loyal to Familia.

Precis som nästan alla experter – undertecknad inkluderad – förutspådde skulle ett förbud mot LTF inte göra någon större nytta, annat än att äta upp de danska skattebetalarnas surt förvärvade pengar och belasta ett redan sjukligt rättssystem. Men en effekt det verkar ha haft är att LTF har gått över gränsen till Sverige – något som uppges ha bidragit till den konflikt som nu utspelar sig.

Danmark är inte ett simpelt offer 

Av dessa skäl måste man dra slutsatsen att Hummelgaards och hans kollegors diagnos på Sverige är otillräcklig. Danmark är inte bara ett simpelt offer för svensk aggression.

Dessutom är en ”vi är bra, ni är dumma”-retorik på intet sätt lösningsorienterad.

Även om det är på sin plats att låta svenskarna förstå att de måste komma in i matchen, så gäller detsamma för Sveriges grannländer – även om vi helst inte vill det.

Tittar man på forskningen på området är svaret tydligt: Gränsöverskridande former av brottslighet, som gängkriminalitet, kräver gränsöverskridande samarbete mellan myndigheter. Jag skulle därför mycket hellre se att det drogs en gräns över hela skuldfrågan och att man fokuserade på att komma i arbetskläderna i stället.

Och jag skulle verkligen vilja se att man använde den våldsamma utveckling inom gängkriminaliteten som vi nu ser till att skapa en gemensam nordisk task force bestående av relevanta myndigheter, forskare och praktiker. Problemet må ha vuxit fram på en svensk bakgård. Men det är tillsammans vi måste lösa det.

Artikeln är översatt och publicerades först på Altinget.dk.