Malmer Stenergards status som kronprinsessa får nu anses bekräftad

Att Maria Malmer Stenergard är tilltänkt kronprinsessa i Moderaterna får härmed anses fastslaget bortom alla tvivel. Får man utrikesministerposten efter blott två år som statsråd finns det planer framåt. På CV:t finns inte mycket som kopplar till utrikesfrågor. Portföljen med migrationsfrågorna de senaste två åren är egentligen det som kommer närmst. Dessförinnan har hennes gärning präglats mer av inhemsk bredd, med talespersonsansvar för alltifrån socialförsäkringar och skatter till miljö- och jordbrukspolitik.

En liten skräll var också att även Liberalerna tog tillfället i akt att toppa laget – genom att byta ministerposter med varandra!

Till detta läggs nu tyngden som kommer med en utrikesministerpost. Det betyder emellertid inte att man blir tung i samma stund som man blir utrikesminister. Hösten lär bli hektisk för Malmer Stenergard, men vem blir inte taggad inför en utmanande inlärningskurva?  

Fler skåningar in

När partister från Skåne skjuts åt sidan finns alltid risken att det blir knarrig stämning i Moderaterna. Men att skåningen Tobias Billström ersätts av skåningen Malmer Stenergard lindrar förmodligen den friktionen, liksom det faktum att Skånebördiga Jessica Rosencrantz tar över efter sin namne Jessika Roswall för att ratta EU-frågor i statsrådsberedningen.

Rosencrantz är (tills) i dag ordförande i EU-nämnden, men det är en ganska färsk utnämning (som redan då viskade om att hon eventuellt rustades inför nya EU-uppdrag). Att hon har klimat- och miljöfrågor med sig i bagaget från sin tid som dito talesperson kommer hon förmodligen ha nytta av i nya rollen. 

Dousa in efter Forssell

Johan Forssell, kan förvänta sig mer tid i hetluften framöver. Biståndet är förvisso inte utan sina konfliktlinjer, men migrationsfrågorna har fler och framför allt får han nu ta över den omstridda informationsplikten från Malmer Stenergard.

Han lämnar också över sin ministerpost till den minst förhandstippade bland riksmötesnyheterna, nämligen att tidigare MUF-ordföranden och Timbrochefen Benjamin Dousa kliver in på posten som bistånds- och utrikeshandelsminister. På det hela taget får man kalla det en ganska perfekt matchning av förstagångsportföljer och Dousas tidigare engagemang.

Pehrson byts mot Persson

En liten skräll var också att även Liberalerna tog tillfället i akt att toppa laget – genom att byta ministerposter med varandra! En lite oklar strategi som respektive Pehrsson beskriver i en debattartikel i SvD, men där en tydlig linje – utöver insikten att utbildning och arbetsmarknad samt integration är djupt sammanlänkade frågor – är mer statlig styrning. 

Det är inte första gången som Liberalerna velat betona kopplingen integration-arbetsmarknad-utbildning, denna gång genom att låta ministrarna på respektive departement byta plats och samtidigt lyfta frågan. När Erik Ullenhag klev in som integrationsminister efter Nyamko Sabuni flyttades posten till arbetsmarknadsdepartementet från dåvarande integrations- och jämställdhetsdepartementet, med liknande argumentation. Att områdena hänger ihop kan få motsäga och så länge det inte utmynnar i någon politisk åtgärd som liknar Ullenhags etableringslotsar gör bytet förmodligen varken till eller från – annat än i Liberalernas organisationsschema.  

Kommunerna saknar regeringskanaler

En fågel viskar dock att man ute i kommunerna hett hade önskat sig en moderat på arbetsmarknadsdepartementet. Det Liberalerna signalerar över hela banan, på båda dessa departement är mer statlig styrning. Det kan kommuner leva med, om det finns kommunikation. Kommunfolk är vana vid att kunna ringa departementet och prata direkt med en S- eller M-minister om förslag kring åtgärder och arbetsförmedlingens servicekontor med mera. Helt enkelt för att det alltid finns kanaler mellan kommunnivån och regeringsnivån i de stora partierna.

Inom L finns inte detta på samma sätt. Kommunerna har inte en massa starka L-män som kan ringa och ta ett snack med Pehrson eller Persson (Med undantag för Landskronas Torkild Strandberg då). Dessutom har Liberalerna överlag en stark centraliseringsiver där man misstror kommunernas förmåga att sköta, tja, någonting alls.

Att kommunikationsvägarna tjorvar mellan nivåer som är tämligen centrala på integrations- och arbetsmarknadsområdet är möjligen något för Mats Persson att klura på så här i starten, medan Pehrson riktar in sina ansträngningar mot utbildningssystemen.