Sabuni spelar högt – för en osäker strategi

Det är ingen nyhet att Nyamko Sabuni länge velat att Liberalerna ska söka samarbete med Ulf Kristersson efter valet 2022 oavsett om det kräver SD:s stöd. Nu har hon fått med sig en majoritet i partistyrelsen och riksdagsgruppen på linjen. Men det är en svag majoritet (13-10 i PS och 11-8 i RG), svagare än den som röstade ja till januariavtalet för två år sedan.

Partirådet avgör

Det är en bedrift i sig av Sabuni att ha lyckats samla det stöd för den nya linjen som hon har gjort hittills. Men kruxet, sett ur hennes synvinkel, är att det inte är partistyrelse och riksdagsgrupp som avgör frågan. Det ska i stället ett partiråd göra den 28 mars. Partirådet består av partistyrelsens 23 ledamöter, 65 ombud från länsförbunden fördelade efter storleksordning samt en representant från ungdomsförbundet, en från studentförbundet och en från kvinnoförbundet.

För två år sedan röstade 2/3 av ombuden i partirådet för januariavtalet för att undvika att ta stöd av SD. Så att Sabunis linje ska vinna stöd även där är långt ifrån säkert.

Flera säger nej

Redan nu vet vi att det största förbundet, Stockholm med 12 ombud, säger nej till SD-stöd. Även stora delar av det näst största, Västsverige med 11 ombud, är kritiska. Liberala ungdomsförbundet säger också nej. Flera av förbunden ska ha möten den kommande tiden för att diskutera frågan.

Om Nyamko Sabuni skulle förlora i partirådet blir det svårt för henne att sitta kvar. Det går inte som partiledare att med trovärdighet bedriva en valrörelse mot sin egen övertygelse. Hon spelar alltså högt i den här frågan. Samtidigt kan rädslan i partiet för att bara ett drygt år före valet köra över partiledaren spela till hennes fördel.

Otaktiskt

Men oaktat vad partirådet slutligen beslutar är frågan om Liberalerna inte dribblar bort sin chans till inflytande genom att så tydligt välja sida?

Om partiet redan före valet beslutar sig för att stödja Ulf Kristersson, även om det bygger på SD-stöd, är partiets förhandlingsläge efter valet extremt kringskuret. Vem ska lyssna på vad Liberalerna vill ha med i ett sådant samarbete? De har ju redan uteslutit Löfven.

Omvänt, om Liberalerna till slut inte får till en regering utan att SD dikterar villkoren så finns inget alternativ för partiet.

Det rimliga hade varit att lägga fram sakpolitik och hålla frågan öppen, för att sedan efter valet kunna kohandla med båda sidor och gå dit där de största liberala vinsterna finns. Men det alternativet, som faktiskt är det vanliga i flerpartisystem runt om i Europa, tycks vara uteslutet i den liberala kalkylen.

Tysk fiaskolinje

Att hålla dörrar öppna var länge ett liberalt framgångsrecept i Tyskland. Sedan efterkrigstiden har det stora slaget stått mellan kristdemokrater (CDU) och socialdemokrater (SPD). Men det liberala partiet (FDP) har på ett smidigt sätt kunnat glida emellan storasyskonen och ömsom regerat med CDU, ömsom med SPD. Trots att partiet under långa perioder var det minsta i den tyska förbundsdagen lyckades partiet ingå i regeringen i nästan 30 år i sträck (1969-1998) – tyskt rekord.

I början av 00-talet sökte sig FDP allt mer mot CDU. Något som ledde till att partiet i början ökade i väljarstöd och nådde en toppnotering på 14,5 procent i valet 2009 och ett återinträde i regeringen. Men valet efter, 2013, slutade i katastrof. FDP ramlade ur förbundsdagen för första gången någonsin. En delförklaring var att partiet i slutet av valrörelsen, när det började bli svettigt, kampanjade för att få stödröster från CDU i stället för att driva sin egen politik.

Det är alltså denna tyska fiaskolinje som Nyamko Sabuni, även om hon inte säger det rakt ut, hoppas ska leda till att Liberalerna klarar sig kvar i riksdagen. Tillräckligt många ska stödrösta på Liberalerna för att få till en borgerlig regering.

Sakpolitik

Med en ny partiledare Christian Lindner kom FDP tillbaka in i förbundsdagen 2017. Partiet förhandlade också om en regering med Merkels CDU men sade nej eftersom de inte kunde köpa det politiska innehållet i en sådan regering.

Det går att förstå Liberalernas vilja att försöka få ett slut på spekulationerna. Partiet kämpar för sin överlevnad och den svenska medielogiken med ständigt fokus på regeringsfrågan gör det svårt för partiet, att likt Lindner, fokusera på sakpolitik. Men det är värt att påminna om att partiet har fått sina bästa valresultat när man inte ingått i någon slags förvalskoalition. Sedan valet 2002 har partiet i princip backat i varje val.

Den 28 mars avgörs vilken sida partiet väljer.