Timbro: Avveckla Svenska institutet

Emanuel Örtengren
Välfärdsansvarig, Timbro

Svenska institutets (SI) verksamhet är spretig och sträcker sig från exportfrämjande till projekt för att stödja demokratiutvecklingen i länder som får svenskt bistånd.

Överlag ägnar sig SI åt vad som brukar kallas offentlig diplomati, vilket till skillnad från den traditionella diplomatins kontakter mellan politiska representanter bygger på direktkontakt med befolkningen i andra länder för att skapa intresse och förståelse för Sverige.

En ny offentlig diplomati 

Offentlig diplomati är inget nytt fenomen, men de senaste åren har det fått en ny prägel i form av nation branding: varumärkesbyggande av ett land.

När kontrasten är så uppenbar mellan den förda politiken och retoriken från en statlig myndighet riskerar offentlig diplomati att tappa all trovärdighet och bli verkningslös.

SI:s kanske främsta uppgift har därför blivit att forma och sprida den omtalade Sverigebilden, eller ”Sverigebilden 2.0”, enligt myndighetens kommunikationsstrategi. Problemet med nation branding är att det lätt slår över i propaganda, det vill säga kommunikation som försöker påverka snarare än upplysa mottagaren och därför vinklar information.

Ett exempel på det var när SI 2017 avfärdade påståendet att det skulle finnas så kallade no go-zoner i Sverige under hashtaggen #faktakoll. Oavsett vad man drar för slutsatser av läget i utsatta områden är det minst sagt problematiskt att en myndighet tar ställning för regeringspartiernas hållning i en pågående politisk debatt. Att man dessutom gjorde det som en del av en marknadsföringskampanj är ytterst tveksamt.

Krockar med politiken

Att SI blir part i målet i politiska debatter blev också tydligt när den svenska migrationspolitiken stramades åt 2015. Medievetarna James Pamment, Alexandra Olofsson och Rachel Hjorth-Jenssen menar i en studie att SI var snabba med att trycka på att åtgärderna var tillfälliga, samtidigt som man lyfte Sveriges öppenhet på andra områden som handel i sin kommunikation.

När kontrasten är så uppenbar mellan den förda politiken och retoriken från en statlig myndighet riskerar offentlig diplomati att tappa all trovärdighet och bli verkningslös.

En komplex Sverigebild

Ett annat problem med SI:s verksamhet är att den offentliga diplomatin i hög grad blandas med bistånd. SI:s finansiering består till stor del av anslag från statsbudgeten, varav två tredjedelar, cirka 200 miljoner kronor, kommer från biståndsbudgeten.

Att SI verkar för exempelvis ökad rörlighet av studenter, forskare och kvalificerad arbetskraft till och från Sverige är inte dåligt i sig, men är det rimligt att det ingår i SI:s uppdrag?

Som Anders Åkerlund, docent och lektor i historia vid Södertörns högskola, lyfte i en essä i Kvartal (12/4-18) är det också svårt att skapa sympatier för Sverige bland unga talanger om den offentliga diplomatin är alltför tillrättalagd. Därför måste Sverigebilden få vara komplex, även om det inte alltid ligger i linje med kärnvärdena i SI:s kommunikationsstrategi.

Marknadsföring och myndighetsutövning

Det grundläggande problemet med SI:s verksamhet är sammanblandningen av marknadsföring och myndighetsutövning. En myndighet ska vara opartisk och stå över dagspolitiken, och om offentlig diplomati ska lyckas skapa förtroende för Sverige bör statens inflytande begränsas för att det inte ska framstå som propaganda.

SI har vid flera tillfällen visat att man inte står över inrikespolitiska debatter, vilket motverkar myndighetens uppdrag att skapa förtroende för Sverige i omvärlden. Sveriges offentliga diplomati behöver därför omprövas, och SI bör avvecklas.