20 år efter 9/11: Mary Kaldor undrar var solidaritetsrörelsen tog vägen

Hon är professor vid London School of Economics sedan 1999, och med böcker som ”Det globala civilsamhället” och ”Nya och gamla krig”, gjorde hon sig känd som en framstående analytiker av det globala civilsamhället och internationella relationer.

Efter 1989 åtnjöt civilsamhället ett starkt förtroende från politiskt håll på många ställen i världen. 

Mary Kaldor
Professor vid London School of Economics

– 1990-talet hade inneburit en enorm expansion av civilsamhället globalt och det hade professionaliserats. Efter 1989 åtnjöt civilsamhället ett starkt förtroende från politiskt håll på många ställen i världen. Det kunde vara från Tony Blair eller latinamerikanska ledare. Jag minns en större artikel i Newsweek om det globala civilsamhället med rubriken ”Den nya supermakten”, säger Mary Kaldor till Altinget.

Hamnade vid sidlinjen

Så kom terrordåden. Mary Kaldor och hennes kollegor på London School of Economics hade åkt till FN-högkvarteret i New York för att presentera sitt forskningsprojekt ”Civil Society Yearbook”, där de undersökte statistik, trender och debatter. Datum var satt till den 17 september 2001. 

– Det blev aldrig av, vi fick ställa in. Och på frågan om vad som hände därefter så skulle jag säga att civilsamhället hamnade lite vid sidlinjen. På ytan såg det nog ut som det nationellas återkomst, men jag tycker mer att det ledde till en sorts omgruppering.

Färre solidaritetsrörelser

Så vad hände? Under 1990-talet hade det globala civilsamhället varit drivande i att få fram förbudet mot landminor, Mary Kaldor nämner också att det drev på i etablerandet av Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Efter omgrupperingen nämner hon World Social Forum, Arabiska våren och Black Lives Matter som exempel på vad som har vuxit fram.

– Men vi har fått färre solidaritetsrörelser. Den solidaritet vi såg med Balkan på 90-talet har inte fått någon motsvarighet med Afghanistan och Syrien. Varför? Det är fortfarande ett mysterium för mig, säger Mary Kaldor.

– Vi kan se att den globala miljörörelsen är väldigt stark, även den för social rättvisa. Men människorättsfrågan är inte tillnärmelsevis så stark som på 80- och 90-talet. Det kan nog delvis bero på kriget mot terrorismen, det som hände efter krigen i Afghanistan och Irak. Den nya polariseringen spelar också in här, säger hon.

Farlig uppgivenhet

Inte minst Afghanistaninsatsen är hon kritisk mot, där fokus låg för mycket på militära insatser. Nu ersätts den närmast av en sorts handlingsförlamning eller uppgivenhet. Hon nämner HR McMaster, säkerhetspolitisk utrikesrådgivare under Donald Trump, som i The Guardian citeras med att det utrikespolitiska etablissemanget nu attackeras både av ”en neo-isolationistisk höger och en självföraktande vänster”.

– Det måste finnas någon väg mellan militär intervention och att inte göra något alls. För den nuvarande situationen är farlig. Krigen och konflikterna i Syrien, Afghanistan, Jemen och delar av Afrika kommer att leda till fortsatta flyktingströmmar. Det i sin tur kommer att leda till ökad högerpopulism i Europa och ökad internationell brottslighet, förutspår hon.

Vi ser också hur land efter land försöker begränsa internationellt stöd till civilsamhället, till exempel till dem som jobbar med mänskliga rättigheter.

Det handlar inte bara om elfte september, utan också nationalistiska, auktoritära regimer som använder en retorik där man beskriver civilsamhället som utländska agenter.  

– Ja, det handlar inte bara om elfte september, utan också nationalistiska, auktoritära regimer som använder en retorik där man beskriver civilsamhället som utländska agenter.

Alla verkar överens om att civilsamhällets utrymme har minskat. Ser du skillnader regionalt eller är det ungefär samma mönster?

– Det är uppenbart värre i Kina, Ryssland, Myanmar och Belarus än i många andra länder. Men trenden är densamma. Jag oroas också av det bristande demokratiska ledarskapet i Europa. von der Leyen, Borrell och de andra teknokraterna är inte direkt ansvariga inför befolkningarna.

Ser du någon skillnad i hur civilsamhällesorganisationer behandlas beroende på om de jobbar opinionsbildande eller socialt?

– Ja, exempelvis i Iran. Flera andra auktoritära regimer tolererar också en del icke-politiska, sociala NGO-er.

Demokratin och friheten har varit på tillbakagång i 15 år. Är det ens möjligt att lyfta ut civilsamhället som sådant och säga hur friheten för det har minskat?

– Jag måste få säga något om vad civilsamhället är. Under den tidigmoderna epoken var betydelsen det som vi i dag skulle kalla lagstyre och en fredlig ordning. Det är först på 1800-talet som Hegel separerar det från staten och kopplar samman det med det borgerliga samhället.

– Först på 1900-talet beskrivs det som en arena mellan stat, marknad och familj. Efter 1989 identifierar man NGO-er mer globalt än tidigare. Dagens problem med NGO-er är att de nästan identifieras mer som en del av marknaden än som sociala rörelser.