Att förneka begreppet ”hederskultur” är vedervärdigt

Att ”Krossa hederskulturen” borde vara en självklar målsättning för alla i Sverige som strävar mot ett jämställt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck.

Vi som i år och decennier har arbetat med just detta mål har visserligen varit med om att hederskulturen har relativiserats och rentav förnekats i den politiska debatten flera gånger – vi är vana. Men, vi vill ändå lyfta ett varnande finger för när relativiseringen kommer från universitetsvärlden och får tyngd av forskare. När relativiseringen dessutom krokar arm med organisationer som får statliga medel för att driva sitt arbete mot hedersvåld, då blir vi allvarligt oroade.

Inget annat än ett hån

Detta är vad som nyligen hände i en debattartikel i Expressen. Det var med anledning av Fadimedagen, som uppmärksammar minnet av hedersmördade Fadime Sahindal, som verksamhetschefen vid Somaya stödjour, Zenobia Rizvi, och Rúna Baianstovu, författare och forskare i socialt arbete vid Örebro universitet valde att problematisera begreppet hederskultur och politikers retorik rörande att ”hederskulturen ska krossas”.

Udden i deras kritik får antas ha varit riktad mot bland annat jämställdhetsministern som betonade just detta i sitt tal under Fadimegalan. Författarna anser att slagord som dessa fördjupar klyftan mellan samhället och de som lever under hot från hedersnormer. Vi som företräder föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime (GAPF) kan inte se den kritiken som något annat än ett hån mot Fadimes kamp för alla flickors och kvinnors rätt att leva sina liv i frihet.

Tanken att det är detta som statliga medel, såväl till forskning som till viktiga civilsamhälleliga insatser, går till i stället för till den viktiga kampen för unga flickors frigörelse är sorgligt och upprörande.

Över två decennier har gått sedan mordet på Fadime. Viktiga lagskärpningar har vidtagits för att motverka hedersförtrycket men det var inte förrän politiker slutade förneka existensen av hederskulturen som förändring kunde ske. Vid det här laget borde därför innebörden vara etablerad. Det är således kontraproduktivt att Rizvi och Baianstovu bagatelliserar begreppet av rädsla för att stigmatisera vissa grupper. I stället för att bidra till den viktiga kampen mot det hedersförtryck som drabbar lika många unga idag som för tjugo år sedan så väljer Rizvi och Baianstovu att bedriva kamp mot terminologi och lägger stor kraft på att argumentera för att ”användandet av termen 'hederskultur' är problematiskt”. Tanken att det är detta som statliga medel, såväl till forskning som till viktiga civilsamhälleliga insatser, går till i stället för till den viktiga kampen för unga flickors frigörelse är sorgligt och upprörande.

Sprungna ur patriarkala värderingar 

Låt oss vara tydliga. Hederskulturen är inte synonym med en viss etnisk grupp eller religion. Den förekommer över hela världen och tar form utifrån ett värdesystem som främjar kyskhet och oskuld. Den grundar sig också i en övertygelse om att kvinnokroppen är en källa till frestelse och därför bör skylas för att kontrollera männens begär. Dessa värdesystem har idén att män är ansvariga för – och överlägsna – kvinnorna i familjen.

”Hedersnormer” som författarna vill att vi ska använda i stället för hederskultur, är inget kluster av normer i samhället i övrigt. De är sprungna ur patriarkala värderingar som bygger ett levnadssystem för den totala kontrollen av kvinnors sexualitet i första hand. Dessa ”normer” är inte begränsade till detta, utan sträcker sig till alla livets områden. Givetvis är inte hederskultur den enda kulturen i de länder där den har makten bakom sig. Andra kulturer, som står för frihet och jämlikhet mellan könen, lever alltid sida vid sida med hederskulturen. Ett praktexempel på detta de iranska folkets kamp mot den islamiska regimens tyranni och brist på respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, jämställdhet, och demokrati.

Endast öppen diskussion kan förändra 

Att förneka existensen av begreppet och dess negativa påverkan på kvinnors, flickors och pojkars liv innebär dock att vi blundar för en problematisk verklighet som många människor lever i varje dag. Förändring kan endast ske genom att öppet diskutera och kritisera hederskulturen. Genom att undvika att benämna den vid dess rätta namn underminerar vi samhällets ansträngningar att stå upp för individens rättigheter och jämställdhet.

Vi bör alla sträva efter att motverka hederskulturen och dess normer och värderingar. Den utgör ett allvarligt hinder för individens fri- och rättigheter och jämställdhet. Det är en kultur som bland annat uppmuntrar till tvångs- och barnäktenskap, könssegregering och förtryck av kvinnor. Att ”krossa hederskulturen” är därför en viktig målsättning för att bekämpa dessa normer och värderingar, inte för att demonisera en hel grupp människor.

Att författarna ifrågasätter och förnekar begreppet hederskultur som fastställdes för över 20 år sen är vedervärdigt mot Fadime, som redan då försökte få samhället att öppna sina ögon.