Var det verkligen bättre förr?
Jag läser om lärare som inte längre kan tillrättavisa elever, som har gjorts maktlösa, och minns lärare som tillrättavisade elever och inte var maktlösa, men inte heller kunde hantera sin makt, skriver Agnes Arpi.
Agnes Arpi
Journalist, fristående krönikör AltingetJag tror att det var svårt att vara lärare på grundskolan där jag gick. Åtminstone på högstadiet. Det var ofta stökigt, så minns jag det. Jag kommer också ihåg lärarna som ville göra sina jobb, som kämpade med att pränta in fransk grammatik hos fuskande snorungar och lära ut geometri och funktioner till bråkiga fjortisar.
Särskilt minns jag lärarna som fick kontakt med oss bortom rollerna som snorungar och fjortisar, som såg oss, uppmuntrade oss och med en kombination av värme och gränssättning lyckades motivera oss.
Jag tror att det är en ganska vanlig berättelse om högstadiet.
Var det bättre på den tiden?
Men internet var fortfarande i sin linda, vi hade just börjat med mobiler. Det fanns inget Tiktok att få psykisk ohälsa från, inga nakenbilder på Snapchat och ingen åkte bil till skolan. Vi hade skolkatalog och klasslista så föräldrar kunde få kontakt med varandra. Föräldrarna slapp digitala plattformar, lärarna slapp förpappringen och kunde kanske i högre grad fokusera på sitt kärnuppdrag.
Det är min minnesbild att föräldrarna inte var så jobbiga på den tiden, inte dök upp och krävde högre betyg till sin lilla ängel, inte hotade och inte såg sig som kunder eftersom friskolor var ett främmande fenomen.
Mycket av det som är problematiskt i dag var inte problematiskt då.
Läraren trodde mig inte
Var det bättre på den tiden?
I den nystartade digitala gästboken i skolans namn mobbades alla flickor, gavs öknamn som satte sig som taggar. Men internet var ju i sin linda, vad skulle tafatta vuxna göra åt det som hände där?
Faktum är att föräldrar inte hade särskilt bra koll på vad som hände i skolan. De visste inte ens om vi var där. Och hur bra koll hade lärarna på den sociala djungeln? Jag minns en stark känsla av att det var vår egen värld, dit vuxenvärldens regler inte nådde. Våld löser inga problem, sa de vuxna. Men våld löste problem som de vuxna inte löste. Gästboken tystnade.
Jag läser om lärare som inte längre kan tillrättavisa elever, som har gjorts maktlösa, och minns lärare som tillrättavisade elever och inte var maktlösa, men inte heller kunde hantera sin makt. Det var som sagt säkert inte lätt att vara lärare på min grundskola, men det hände saker under skoltid som låter så konstiga när jag formulerar dem i dag.
På en syslöjdslektion bröt jag fingret. Eller en klasskompis bröt det. Det gjorde ont att bryta fingret men jag fick inte gå från lektionen fast fingret var svullet och jag grät, utan fick sitta kvar och sy under tystnad i vad som kändes som timmar. Senare samma dag gipsades jag på barnakuten. När jag mötte syslöjdsfröken i korridoren sa hon att jag hade satt på gipset bara för att bevisa något för henne. Jag var elva år.
Jag kan se den händelsen som rubrik i dag. Det blev inga rubriker då.
Någon gång i samma veva gick flickorna i samlad trupp till rektorn och bad om att slippa vara ensamma med henne på den lilla toaletten, när hon skulle mäta våra pubertala kroppar inför olika syprojekt. Han sa att det inte var ett problem. Mätningarna fortsatte.
Den våldsamma läraren
Jag minns läraren som blev så frustrerad att han knuffade in oss i väggen. Alla visste att han varit våldsam mot många i flera år, mer riktat mot pojkar än flickor. Jag var tolv år när jag knuffades in i väggen, fast han egentligen var arg på någon annan. Som ung vuxen såg jag att han börjat jobba på en ensam kommunal tjänst och tänkte att det var en omplacering som verkligen tagit tid på sig. Någon gång under 2000-talets första decennium var gränsen tydligen nådd.
Kanske blev föräldrarna jobbiga ungefär då?
Vi var tre barn som gick till skolkuratorn för att berätta om våldet i ett annat barns hem. Vi måste ha uppfattat budskapet som brukar ges: Prata med en vuxen.
Vi pratade med en vuxen på skolan och sedan hände ingenting. Eller vad vet jag om vilka processer som kan ha dragits igång, men våldet fortsatte tills våra vägar skildes.
Vilka modiga barn vi var, och så svikna vi blev.
All makt åt läraren är inte bra för barnen
Minnet är selektivt och jag har en tendens att minnas det som varit hemskt. Det är precis vad jag gör när folk längtar tillbaka, kanske inte till 90-talet och min skola, men till en annan maktdynamik med mer pli på både barn och föräldrar. Men det var inte så enkelt det heller.
Att lärarna förlorat makten över klassrummet förlorar alla barn på, men att lärarna hade all makt var inte bra för alla barn. Och våld tolererades, fast man sa något annat.
Jag bad till Gud om att den där syslöjdsläraren skulle gå i pension. I flera år gjorde jag det. När det slutligen skedde var det ett tecken från ovan. Bara Gud kunde rå på henne.
Agnes Arpi är journalist och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Riktlinjer blir också generaliserande och exkluderande
- Patienter har en svag rättslig ställning i Sverige
- I arbetet för adopterades upprättelse står de drabbade ensamma
- Vad gör egentligen lejon, tigrar och elefanter i Borås?
- Ska patienterna behöva granska vården själva?
- Kvinnovården är mer än ett politiskt modeord
- Barnmorskor måste hålla sig till sanningen gällande aborter
- ME-patienternas hopp blev till aska
- Riksdagsmotionerna vittnar om gränsen mellan politiken och vården
- Inom vården ska män vara tåliga och kvinnor ses som simulanter
- De med insyn i omsorgen om de mest utsatta hade blivit blinda
- Hemma på kammaren sitter folk och tömmer kapslar och väger piller
- Hemmablint att göra Adoptionscentrum till experter på sig själva
- Mitt banala val av vårdcentral krävde tio vårdbesök
- Eget lidande saknar betydelse – jag tillåter inte att surrogatmödraskap sker i mitt namn
- Krigstrauman är en del av den svenska verkligheten
- Privata insamlingar kritiseras – men hur skulle det annars gå till?
- Säg som det är om kejsarsnitt på kvinnors egen begäran
- Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin
- Barnperspektivet saknas i vården av endometrios
- Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna
- Jag vägrar att vänja mig vid våld
- Freudianer, KBT och alla stackars patienter
- I Bergsjön kom rättvisan i en annan (drifts)form
- Skriftligt samtycke till vårdingrepp borde vara en självklarhet
- I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer
- De som har långtidscovid kan inte viftas bort lika lätt som de ME-sjuka
- Myndighetslingobingo i Försäkringskassans beslutsmallar
- Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre
- Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården
- Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer