Varför fortsätter Rädda barnen att osynliggöra hedersutsatta barn?

Rädda barnen har publicerat rapporten ”Vuxna – vad gör dom?” som behandlar rasism i skolan. I rapportens förord framhåller Rädda barnens generalsekreterare Helena Thybell att det behövs krafttag mot rasismen på samma sätt som i jämställdhetsfrågor. Med detta menar hon att granskning av normer och strukturer som påverkar vardag och maktrelationerna behöver ingå.

Men, rapporten nämner inte hedersrelaterat våld, trots att det är en central del i arbetet för jämställdhet. Vid endast ett tillfälle förekommer hedersfrågan och då i ett citat från skolans nya läroplan. Organisationen undviker också helt att nämna att delar av resultaten i deras egen rapport indikerar hedersutsatthet bland eleverna. Det är oroande, men tyvärr inte förvånande. Inte heller är det något nytt, vilket även Sakine Madon påpekat tidigare.

Hedersutsatta barn osynliggörs

Ett exempel: i rapporten citeras en elev som beskriver att en annan elev har rivit av hennes hijab och att detta gjorde henne helt ”skakig”. Citatet väcker frågor. Vad är det som gör att en minderårig flicka blir helt skakig av att hennes hår görs synligt? Kan hedersnormer förklara flickans reaktion? Är hon rädd för repressalier och i så fall vilka? Hade Rädda barnen lyft fram en sådan händelse på samma sätt om det varit en mössa som rivits av?

Denna reflektion handlar på intet sätt om att ursäkta trakasserier i skolan, utan om att Sveriges största barnrättsorganisation inte är kapabel att tolka en sådan situation som någonting annat än rasism och diskriminering. GAPF:s stödverksamhet möter många flickor och kvinnor som beskriver tvånget att bära hijab som en del av hederskulturen. Enögdheten innebär att de hedersutsatta barnen osynliggörs – igen.

Religionen får väga tyngre än barns frihet

Ett av rapportens resultat som ges mycket utrymme är att muslimskt troende barn är särskilt utsatta för diskriminering och trakasserier. Exempel som nämns är skolor som inte upprättat bönerum när elever önskat det och flickor som nekats bära hijab under idrottslektioner. Rapporten blir här ytterligare ett exempel på hur Rädda barnen konsekvent låter religion och föräldrars inflytande väga tyngre än barns rättigheter och frihet att själva välja sina liv.

Vi får också ta del av en gruppintervju där flera av de deltagande eleverna inte ifrågasätter rätten till religion, men däremot framhåller att religionen inte får gå ut över skolan. De nämner bland annat att fastan gör att man inte orkar med skolan.

På vilket sätt skulle det vara att se till barns bästa, som är grundstenen i Barnkonventionen, att ett barn förväntas klara skolan utan mat av religiösa skäl? Det är inget annat än barnmisshandel och att en barnrättsorganisation arbetar för att legitimera det är ett svek mot barn som tvingas svälta sig igenom skoldagen.

Reflektioner saknas i rapporten

Rädda barnen hanterar elevernas resonemang om religion i skolan genom en diskussion om förändrade maktbalanser mellan eleverna. De skriver att barn födda i Sverige med svenskfödda föräldrar ”konstruerar vissa barn, i det här fallet muslimskt troende barn, som en krävande grupp, vars behov måste förhandlas med det svenska vi som de själva identifierar sig med.”

Är det verkligen så? Eller är det så att eleverna uttrycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter i skolan? Är det så att eleverna uttrycker vikten av integration och likabehandling? Det är inte något som Rädda barnen reflekterar över, vilket sannolikt hade gjorts om ansvariga för studien hade haft god kunskap om hedersrelaterat förtryck och våld.

Värt att notera är också att frågan om bönerum inte har nått Rädda barnen via elever, utan via elevhälsan. I rapporten står att: ”Rädda barnen har varit i kontakt med personal från elevhälsan som berättat att lärare velat göra i ordning rum för bön, men att rektorn har förbjudit detta. Beslut riskerar att bli mycket godtyckliga utifrån skolpersonalens inställning till en viss religion.”

Här undviker Rädda barnen helt att nämna de problem som konstaterats med religiösa friskolor. De bortser också från möjligheten att rektorns beslut kan vara det bästa för eleverna utifrån ett likabehandlingsperspektiv. Tanken att skolans ställningstagande också kan minska pressen på eleverna att leva upp till sina föräldrars krav förekommer inte heller.

Arbeta mot rasism och hedersförtryck samtidigt

Har Rädda barnen helt missat att skolan ska vara ickekonfessionell, alltså fri från religiösa inslag?

Det Rädda barnens generalsekreterare skriver i förordet om att det krävs arbete både mot rasism och för jämställdhet är vi helt eniga om. Att, som GAPF, stå upp för de hedersutsatta betyder inte att vi inte ska arbeta mot rasism. Det är möjligt att ha två perspektiv med sig samtidigt. Det skrämmande i Rädda barnens förhållningssätt är att man ständigt viker sig för anklagelser om islamofobi och rasism, i stället för att se till barns bästa.

Rädda barnens frikort när det kommer till hedersfrågan brukar vara att de lyfter fram sin stödlinje för hedersutsatta och arbetet med ”Kärleken är fri”. Det faktum att denna rapport helt osynliggör hedersutsatta, visar på hur lite inflytande deras stödverksamhet har både inom den egna organisationen, men framför allt för den berörda målgruppen.

Rapporten avslutas med ett antal rekommendationer till relevanta aktörer. Till Skolverket ges en enda rekommendation: att ta fram tydliga riktlinjer kring Ramadan och Eid-al-fitr. Har Rädda barnen helt missat att skolan ska vara ickekonfessionell, alltså fri från religiösa inslag?

Rapporten ”Vuxna – vad gör dom?” är ytterligare ett exempel på hur Rädda barnen konsekvent låter religion och föräldrars inflytande väga tyngre än barns rättigheter och frihet att själv välja sina liv.