Vem blir egentligen cancellerad, Mats Persson?

Under hösten har en debatt rasat om cancelkultur på svenska lärosäten. Debatten är gammal men fick en nytändning efter att utbildningsminister Mats Persson (L) förkunnade sina planer på att utreda hur cancelkultur påverkar den akademiska friheten.

Förklara dig, Persson

I sin debattartikel benämner Persson ”identitetspolitik” som drivande bakom cancelkultur och det egentliga hotet mot akademikers yttrandefrihet. Vad utbildningsministern menar med identitetspolitik förklaras inte. Inte heller vad som ingår i att bli cancelled.

Uppsala studentkår uppskattar Perssons engagemang för akademikers yttrandefrihet. Vi tycker även att det är viktigt att diskutera vilka röster som får höras på universiteten och vilka som trängs undan. Samtidigt förväntar vi oss mer av den nytillträdda utbildningsministern än att bli medsvept i en alarmistisk diskurs om hur identitetspolitik hotar den akademiska friheten.

Uppsala studentkår vill därför utmana Persson att förklara vad han menar med identitetspolitik. Vi vill även att han omvärderar sin utredning om cancelkultur och tar ett mer nyanserat grepp om frågan om yttrandefrihet på svenska lärosäten.

Identitetspolitik ständigt närvarande

Problemet med identitetspolitik som begrepp är att identitet ständigt är närvarande i politiken. Politik formuleras i relation till pensionär, företagare, arbetare, studenter, flyktingar, skogsägare och andra utan att det benämns som identitetspolitik. Oavsett var ens ideologiska hemvist ligger kommer identitet på ett eller annat sätt spela in i ens politik. Ett exempel på identitetspolitik som borde ligga i linje med Perssons liberala värderingar är diskrimineringslagen – vars syfte är att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter oavsett kön, könsuttryck, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, trosuppfattning eller ålder.

En professors krav på att utan anmärkning få säga n-ordet i undervisningssammanhang går inte att frikoppla från frågan om diskriminering på universitet.

Det är därför olyckligt – men talande – att Diskrimineringsombudsmannens (DO) nya rapport om svenska lärosäten flugit under radarn i debatten om cancelkultur och identitetspolitik. I rapporten konstaterar DO att det finns stora brister i högskolornas förebyggande arbete mot diskriminering. Av de 18 lärosäten som DO tittat på lever inget upp till diskrimineringslagens krav på aktiva åtgärder.

Som studentkår får vi regelbundet in diskrimineringsärenden från studenter. Vi vill därmed ställa frågan om studenter vars akademiska bana avbrutits till följd av diskriminering kan beskrivas som cancellerad. Vi undrar även om man räknas som tystad ifall bristande anpassning eller sexuella trakasserier gör att man aldrig överväger möjligheten att bli forskare. Slutligen vill vi fråga ifall det är ett hot mot yttrandefriheten när lärares bemötande gör att studenter undviker att lyfta egna perspektiv under utbildningsmoment?

Stötta arbetet mot diskriminering

I stället för att bli bländad av uppmärksammade fall av cancelkultur borde utbildningsministern ta ett helhetsgrepp om frågan om akademisk frihet och tillgång till universitetsvärlden. En professors krav på att utan anmärkning få säga n-ordet i undervisningssammanhang går inte att frikoppla från frågan om diskriminering på universitet. Att studenter förväntas se sådana ord som neutrala är svårt att smälta så länge som hudfärg påverkar bemötandet man får av lärare och kurskamrater.

Om Persson vill stötta högskolorna med att garantera akademisk frihet måste han också stötta dem med arbetet för lika villkor och mot diskriminering. Ur sådant arbete växer möjligheten till högt i tak och respektfull dialog mellan olika perspektiv. Utan det har studenter ingen annan möjlighet än att ta strid för sin sak.