Förbättra den rättspsykiatriska vården

Sverige har som demokratisk rättsstat en i stort sett unik lagstiftning, som gör att även personer med svår psykisk sjukdom eller störning inte bara ska vårdas utan även dömas i domstol för brottsliga handlingar. Detta även om man är så sjuk så att man inte förstår vad man gjort, alternativt saknar den kognitiva eller intellektuella förmåga som krävs för att man ska kunna ta ansvar för sina handlingar och förstå följderna av dessa.

Låg evidens för behandling

Kravet på så kallad ”tillräknelighet” gäller således inte för en person med svår psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Det innebär att den som insjuknat inte direkt tas om hand av vården – utan först hämtas av polis, sitter i häkte och går igenom rättsliga processer där man förväntas svara för sig för att sedan dömas till rättspsykiatrisk vård. Och detta på obestämd tid och med sex månader i taget. Man kan undra vilket synsätt detta system skapar på den som har insjuknat i psykisk sjukdom eller lever med en funktionsnedsättning – och hur det även präglar möjligheten för tillfrisknande samt den efterföljande vården och dess insatser?

Rädslan och okunskapen är stor – även inom vård och myndigheter som har som uppdrag att hjälpa den som är patient.

Att någon döms till rättspsykiatrisk vård innebär att själva vården och dess behandlingsmetoder inte enbart styrs utifrån ett patientbehov. Vården ska också ses som en påföljd för ett brott och har ett uppdrag att skydda samhället från individen. Därför kan den slutna tvångsvården hela tiden också komma att förlängas, då i förebyggande syfte med hänvisning till handlingar som rent hypotetiskt sett skulle kunna begås av patienten. Det blir utifrån detta upplägg tyvärr ofta svårt att fylla vårdtiden med meningsfull aktivitet och kärnfull behandling. Det är väl känt att evidensen inom den rättspsykiatriska vården också är låg och behöver förbättras.

Bristande rutiner

Den främsta vårdinsatsen inom rättspsykiatrins verksamhet är medicinering. År 2020 var det endast 33 av 1 311 personer med psykosdiagnos samt 81 av 614 personer utan psykosdiagnos som inte medicinerades med psykofarmaka. Två tredjedelar av alla patienter som inte har dokumenterad psykosdiagnos ordineras också trots det ändå antipsykotika, läkemedel som också medför många kända biverkningar och risker.

Problemen lyftes under den kunskapsdagen om rättspsykiatri som NSPH genomförde den 5 oktober, där Sveriges kommuner och regioner (SKR) presenterade aktuell statistik när det gäller brister och skador inom den rättspsykiatriska vården. Där framgick att av alla skador inom rättspsykiatrin uppgick läkemedelsrelaterade skador till 51 procent. När det gäller brister i kontroll av antipsykotiska läkemedel och hur dessa påverkar ämnesomsättningen uppgick dessa till mer än 35 procent jämfört med drygt sex procent i allmänpsykiatrin under 2019 och 2020. Rutin för uppföljning av vissa läkemedel saknas alltså ofta, och även suicidriskbedömningar som enligt klinikens egen rutin ska göras brister i genomförande.

Patienter stigmatiseras

Stigmatiseringen i samhället av de som döms till rättspsykiatrisk vård är djup och omfattande, och detta präglar tyvärr också den rättspsykiatriska vården. Brottet behöver inte alltid vara allvarligt, men attityden gentemot patientgruppen i stort är ofta att dessa personer demoniseras. Rädslan och okunskapen är stor – även inom vård och myndigheter som har som uppdrag att hjälpa den som är patient.

Detta drabbar den enskilde, som inte bara insjuknat svårt och därmed befinner sig i kris, utan också hamnar i extra utsatthet på grund av det stora stigma som råder. Hur detta påverkar rätten till vård och rättssäker behandling behöver vi medvetandegöra för att kunna förändra. Det är dags att fokusera på bättre vård samt ökad trygghet och säkerhet. Inte bara för samhället utan även för den som är patient inom rättspsykiatrin.