Låt inte postnumret avgöra vem som får tillgång till avancerad vård

Omkring 22 000 svenskar lever med den obotliga neurologiska sjukdomen Parkinson. Med hjälp av bland annat svenska forskningsgenombrott har möjligheterna att behandla Parkinson förbättrats. Något bot mot sjukdomen finns ännu inte. Men med moderna och säkra mediciner kan sjukdomens förlopp många gånger bromsas och symptomen lindras. För många patienter innebär detta att sjukdomen kan hållas schack i decennier och att livet i stora delar kan fortgå som vanligt.

Patienter underbehandlas

Men Parkinson är en progressiv sjukdom. Över tid förvärras symptomen varför också mediciner och andra behandlingar måste justeras. Därför behöver Parkinsonpatienter följas upp noga och regelbundet så att rätt behandling ges vid rätt tidpunkt. På så sätt kan patienterna vinna många ytterligare år av god hälsa och livskvalitet. I senare stadier av sjukdomen finns flera alternativa avancerade behandlingar som ofta har mycket god effekt. Men tyvärr är det långt ifrån alla patienter som får tillgång till dessa avancerade behandlingar.

Sjukvården – och mest av allt patienterna – förtjänar att styras bättre

I dagsläget får omkring 1 100 Parkinsonpatienter i Sverige avancerade behandlingar. Forskare bedömer att denna siffra åtminstone skulle behöva fördubblas, och att antalet patienter med behov av avancerad behandling i själva verket uppgår till någonstans mellan 2 000 och 3 000. Det finns alltså en mycket kraftig underbehandling.

Postnumret avgör

Men problemen stannar inte där. Socialstyrelsens statistik visar också med all önskvärd tydlighet att det i hög grad är postnumret som avgör chansen att få avancerad Parkinsonbehandling när man behöver det. Och skillnaderna är mycket stora. Exempelvis är chansen mer än dubbelt så stor att få tillgång till avancerad Parkinsonbehandling för patienter boende på Gotland jämfört med exempelvis Örebro.

År 2016 beslutade Socialstyrelsen om nationella riktlinjer för Parkinsonvården. Det var ett välkommet och efterlängtat beslut som bland annat skulle råda bot på följande, redan då, välkända problem: låg tillgång till kvalificerad personal, bristande uppföljning av patienterna och ojämlik tillgång till avancerad behandling.

Lägg ner regionerna

Tyvärr har samtliga målsättningar kommit på skam. Förutom kraftig underbehandling och en betydande ojämlikhet har regionerna inte lyckats matcha kompetensförsörjningen med sjukvårdens behov. Detta har lett – och leder – till en konstant brist på neurologer. Exempelvis visade TT relativt nyligen att två av tre regioner lider brist på neurologer. Andra kartläggningar, bland annat från Parkinsonförbundet, visar att Parkinsonpatienter generellt inte får den täta uppföljning som de nationella riktlinjerna stipulerar.

Det handlar inte om bristande vilja eller kompetens hos personalen, utan om att dagens sjukvårdsorganisation, med 21 självstyrande regioner, helt enkelt inte förmår att skapa de förutsättningar som krävs för en effektiv och välorganiserad vård.

Det här håller inte. Sjukvården – och mest av allt patienterna – förtjänar att styras bättre. Det som krävs är en huvudman som har utvecklingskraft nog att ta tag i strukturproblemen och muskler nog att genomföra nödvändiga förändringar. Det är dags att lägga ner regionerna och låta staten ta över ansvaret för vården.