Nackskadade behöver vård – inte bara terapi

”Den största besparingen i vården ligger i att så tidigt som möjligt ställa rätt diagnos”. Detta axiom har uttalats under årtionden och gäller än oavsett symptom. Bland patienter med kvarstående symptom efter trauma mot halsrygg eller huvudet blir ytterst få noggrant diagnosticerade eller framgångsrikt behandlade. I stället sätts ospecifika symtomdiagnoser och erbjuds olika former av psykoterapi till exempel ACT (acceptance comittment therapy) – som på intet sätt lindrar symptom eller funktionsnedsättning.

Patienter negligeras

Utifrån kunskapsbrist negligeras och till och med diskrimineras nack-/skallskadade med kvarstående symptom av vården, Försäkringskassan och försäkringsbolag. De saknar hemvist inom sjukvården i Sverige, och utan centra och registrering som underlag för forskning – även hopp för framtiden. För att råda bot på problemet behövs kunskapscentra som kan handlägga, bedriva forskning och i förlängningen utbilda vårdpersonal.

De som saknar ekonomiska förutsättningar tvingas leva isolerade i sitt hem eller på vårdhem i väntan på att dö för att lidandet ska ta slut. 

Internationella riktlinjer för diagnos och registrering av patienter med trauma mot halsrygg och/eller huvudet betonar särskilt behovet av upprepad noggrann klinisk och radiologisk undersökning för att utesluta eller påvisa ligamentskador som kan medföra instabilitet i kraniocervikala segment och/eller nervpåverkan från centrala nervsystemet (CNS). Personer med symptomatisk överrörlighet /genetiskt svag stödjevävnad löper extra stor risk (till exempel de med Ehlers Danlos syndrom och hypermobilitetsspektrumstörning) att även vid mindre våld utveckla livshotande instabilitet.

Ingen uppföljning över tid

I Sverige görs sällan noggrann klinisk eller radiologisk undersökning för att påvisa annat än grova benbrott eller felställningar. Lika sällan registreras patientens alla symptom eller följs upp över tid.

I stället sätts ofta diagnos ”distorsion i halskotpelare” som inte säger något om vad som är skadat eller vilka funktioner som är påverkade. Patienten anses därefter ofta som färdigutredd och erbjuds psykoterapi, till exempel KBT eller ACT, för att ”acceptera sin situation”.

Tolkas som arbetsovillig

Vad som orsakar fortsatt smärta och andra, ofta svåra neurologiska besvär utreds inte och hos Försäkringskassan och försäkringsbolag tolkas ofta det radiologiska svaret som sanning. Det vill säga att inget fysiskt fel föreligger, men att patienten är psykiskt svag eller ovillig att arbeta.

De skadade försäkras initialt i regel en god prognos och bemöts sedan med misstro när de söker vård för kvarstående och ibland allt svårare neurologiska besvär. Efter åratal av lidande och ofta på grund av livshotande tillstånd tvingas de söka sig utomlands för utredning och inte sällan kirurgisk vård. De som saknar ekonomiska förutsättningar tvingas leva isolerade i sitt hem eller på vårdhem i väntan på att dö för att lidandet ska ta slut. Det är inte jämlik vård.

En fråga till Lena Hallengren

Det finns ingen rimlig möjlighet att inom befintlig struktur i svensk primär- eller sekundärvård få ett grepp om dessa patienters problem utan ett nationellt eller åtminstone centralt regionalt finansierat initiativ.

Mot bakgrund av ovanstående frågar vi statsrådet Lena Hallengren (S): Kan regeringen ta initiativ till att skapa förutsättning för ett nationellt diagnostiskt centrum med kompetens för omhändertagande av nackskadade där det i uppdraget ingår att registrera, följa upp, bedriva forskning samt i förlängningen fortbilda sjukvård- och försäkringspersonal?

Ett sådant centrum skulle kunna samordnas med motsvarande behov av att kunna orsaksdiagnosticera oklara svåra syndrom med liknande, överlappande besvärsbild, till exempel fibromyalgi, postcovid, ME och dystoni.