Varför vägrar Folkhälsomyndigheten ge boosterspruta till uppenbara riskgrupper?

I omsorgen om de svagaste medborgarna visar sig ett samhälles sanna ansikte. År 1987 utgav Harald Ofstad sin berömda bok ”Vårt förakt för svaghet” där han reflekterade över nazismens normer – ”och våra egna”. Den starkes makt att härska över den svage präglade mina tyska förfäders tredje rike, men i Sverige menar nog de flesta att de lever i ett samhälle som präglas av allas lika värde och solidaritet.

I pandemins första år visade sig att detta vara en vantro. Regeringens abdikation från viruspolitiken och Folkhälsomyndighetens (FHM) inkompetenta hantering utmynnade i en styrning som drabbade de sköraste medborgarna och kostade tusentals liv.

Sverige levde med råge upp till den internationella sociologiska undersökningen Word Values Surveys resultat, där landet under lång tid har tillhört världens fem sämsta länder i förhållande till respekten för de gamla. Kärleken till nästan lyser med sin frånvaro.

Vägrar vaccinera riskgrupper

Och nu är vi där igen. I två månader har FHM, trots intresseorganisationernas protest, vägrat att vaccinera riskgrupper, personer med Downs syndrom och funktionshindrade i LSS-sfären under 65 år med en tredje dos vaccin.

Vem kan ha tillit till politiker som påstår att ”Sverige kommit väl ut ur detta”?

Dessa grupper vaccinerades tidigt under våren och deras immuniseringsskydd har i stort sett upphört från september månad. Deltavarianten smittar betydligt mera aggressivt och därför gäller även i Sverige att den som inte är vaccinerad kommer att bli smittad under vintern. Varför vägrar FHM de svagaste detta skydd?

Frågan har varit aktuell sedan september och lyftes återigen häromveckan, när Riksförbundet FUB och Svenska Downföreningen i en skrivelse efterlyste en tydlig förklaring från Folkhälsomyndigheten om varför vuxna med Downs syndrom inte prioriteras för en påfyllnadsdos vaccin. Det är obegripligt. Varför ska företrädare för dessa grupper, med mångdubbelt högre risk för allvarlig sjukdom och död, behöva tigga och be i månader?

Ansvarslöst passiv policy

Jag drar mig inte för att kalla denna i sedvanlig ordning inte bara ”senfärdiga” utan ansvarslöst passiva policy för ett statligt praktiserat förakt för svaghet. Vilken väg ska det här landet ta? Räcker det inte med att det, enligt många utländska observatörer, i pandemin har förlorat sin status som moralisk supermakt?

I en situation där knappt ens längre 30 procent av befolkningen (enligt SOM-institutets mätning före Coronakommissionens andra rapport) har kvar sin tillit till statens pandemihantering framstår det som oetiskt, ovetenskapligt och obegripligt att utan skäl vägra riskgrupperna en förnyad vaccinering.

Ingår inte funktionshindrade i folket?

Hur många personer i dessa svaga grupper vägras av FHM en booster-vaccinering? Hur många av dem har insjuknat i covid-19 sedan september? Hur många av dessa har i onödan genomgått svåra förlopp – och hur många har avlidit?

Tänker Folkhälsomyndighetens generaldirektör Karin Tegmark Wisell fortsätta att diffust besvärja folkhälsohelheten och samtidigt nedvärdera de svagastes liv och hälsa? Ingår inte sjuka och funktionshindrade (längre) i ”folket”?

Folkhälsomyndighetens uppgift är ”att främja en god och jämlik hälsa, (...) samt verka för ett effektivt smittskydd och skydda befolkningen från olika former av hälsohot. Särskild vikt ska fästas vid de grupper som löper störst risk att drabbas av ohälsa.”

Varför fullföljer man inte detta uppdrag?

Har inte S lärt sig någonting?

Tänker Lena Hallengren (S) fortsätta lova att bygga landet med välfärd när hon samtidigt exkluderar de svagaste från ett största möjliga skydd av liv och hälsa? Har hennes parti inte lärt sig något alls från föregångarens haveri i förhållandet till de funktionshindrades behov av assistans?

Vem kan ha tillit till politiker som påstår att ”Sverige kommit väl ut ur detta”? Vilket ”Sverige”? Man kan inte rimligen syfta på de funktionshindrade, de 200 000 långtidssjuka, de 10 000 onödigt döda eller de 9 procenten i arbetslösheten?