Är det bara behovsprincipen som ska styra vården, Ankarberg Johansson (KD)?

”I en civiliserad värld flyter juridiken på ett hav av etik”.
- Earl Warren, 1891-1974.

Sverige har fått en ny regering som med samlad kraft har skapat en överenskommelse för Sverige: Tidöavtalet. Ett av direktiven för samarbetsprojekten rör hälso- och sjukvård. Direktivet är en projektplan som beskriver hur man vill utarbeta och genomföra reformer för att minska vårdköer, öka tillgängligheten, förbättra effektiviteten och jämlikheten i hälso- och sjukvården.

Vem avgör patientens bästa?

Patientens bästa ska vara i centrum för reformarbetet. Men vem är det som ska avgöra patientens bästa när ett statligt huvudmannaskap och nationella principer för ersättning och avgifter inte längre ska bygga på vårdens gemensamma etiska plattform utan endast bygga på behovsprincipen?

Det kommer alltid att behöva göras prioriteringar i vården då behoven oftast är större än de resurser som samhällsekonomin har råd att avsätta till hälso- och sjukvården. För att prioriteringar ska uppfattas som rättvisa behöver de bygga på en gemensam etisk plattform, en sådan antogs av riksdagen 1996. De tre principer som utgör denna plattform är människorättsprincipen, behovs-solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Dessa tre är rangordnade i relation till varandra. Denna etiska plattform är sedan länge det hav av etik som hälso- och sjukvårdslagen flyter på.

I Tidöavtalets direktiv för samarbetsprojekt hälso- och sjukvård står det om reformer som ska genomföras i projektet. En utredning ska tillsättas med uppdrag att analysera och belysa för- och nackdelar samt lämna förslag angående möjligheten att långsiktigt införa ett delvis eller helt statligt huvudmannaskap. Utredningen ska genomföras i nära samverkan med företrädare för patienter, professionerna, regioner, privata vårdgivare och akademin i syfte att åstadkomma en hälso- och sjukvård som ges bättre förutsättningar än i dag att erbjuda en god och jämlik vård som bygger på behovsprincipen. Vidare står det att nationella principer för ersättning och avgifter införs. Dessa ska bygga på behovsprincipen.

Enbart behovsprincipen som grund för vårdens prioriteringar bör således innebära att den enbart ska uppfylla två uppgifter. Dels vilka som har rätt att göra anspråk på den gemensamma vården, dels avgöra hur den ska fördelas mellan de som anses ha rätt att ta del av den.

”Förödande konsekvenser”

Att enbart utgå från behovsprincipen kan få förödande konsekvenser för hela vård och omsorgssektorn. Därför är det mycket angeläget att de nya ministrar som fått uppgiften att driva igenom Tidöavtalet på socialdepartementet kan svara på om avtalets skrivelser om behovsprincipen är en slarvigt formulerad mening eller avsiktligt nedtecknad med ambitionen att göra tydligare avgränsningar kring vilka som ska få rätt till vård och omsorg i Sverige.

Att enbart utgå från behovsprincipen kan få förödande konsekvenser för hela vård och omsorgssektorn.

Om regeringen väljer att kringgå den etiska plattformens principer och endast utgå från behovsprincipen ges helt andra förutsättningar för prioriteringar. Då kan förslag som att ta bort tolkstöd i den svenska sjukvården vara fullt legitim, då människorättsprincipen inte längre är gällande vid prioriteringar i ett statligt styrt huvudmannaskap.

Svenska vård är en branschorganisation och ett nätverk bestående av fristående aktörer inom vård, omsorg och behandling. Att ha ett levande värdegrundsarbete är viktigt inom vård och omsorg. Det handlar inte enbart om bemötande mellan personal och vård- och omsorgstagare utan också om hur ledning och verksamheten i sin helhet tillämpar värdegrunden. Att arbeta med värdegrundsfrågor är därför affärsmässigt viktigt.

Förtydligande krävs

För oss mindre fristående aktörer inom vård och omsorg så bygger all vår verksamhet på de grundläggande värden som utgår ifrån människorättsprincipen. Det innebär att människovärdet inte är knutet till människors personliga egenskaper eller funktioner i samhället, som exempelvis kön, etnicitet, religionstillhörighet, sexuell läggning, social ställning, inkomst, hälsotillstånd eller ålder. Varje form av diskriminering är oacceptabel.

Som branschorganisation ser vi därmed med viss oro på de dramatiska effekter som kan uppstå om det endast är behovsprincipen som ska vara gällande framöver. Nu önskar vi och säkert många andra aktörer inom hälso- och sjukvård ett förtydligande från sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD).

Är det Tidöavtalets behovsprincip eller den av riksdagen antagna etiska plattform som i framtiden kommer att styra den etiska kompassriktningen på vårdens och omsorgens ibland stormiga hav?