Arena Idé: En ny regering måste lita på parterna

Arbetsmarknaden har hamnat i skymundan i valrörelsen. En förklaring är att de centrala frågorna blivit inkapslade i stora överenskommelser. Det gäller exempelvis arbetsrätten, konflikträtten och delar av åtgärderna mot arbetslöshet.

För att få igenom sin politik har Socialdemokraterna i samverkan med MP varit beroende av stöd från både Vänsterpartiet och Centerpartiet (inledningsvis också från L) för att få igenom beslut i riksdagen. Den ekvationen har varit ytterst svår att få ihop, särskilt beträffande arbetsmarknadspolitiken.

Ansvarstagande politiker – regering såväl som opposition – gör klokt i att inte använda arbetsmarknaden som en bricka i ett politiskt spel. 

I Arena Idés arbetsmarknadspolitiska rapport 2022, som utvärderar den senaste mandatperiodens arbetsmarknadspolitik inför höstens riksdagsval, visar vi hur regeringen de senaste fyra åren har använt två strategier för att överbrygga de politiska klyftorna i synen på arbetsmarknaden.

Skrivningarna i Januariavtalet ohållbara

Den inledande strategin handlade om eftergifter till Centern och Liberalerna för att överhuvudtaget kunna behålla regeringsmakten. Januariavtalet innebar avsevärda eftergifter från Socialdemokraternas tidigare positioner när det gäller arbetsrätten och Arbetsförmedlingen. Detta utnyttjade Vänsterpartiet, som deklarerade att man tänkte fälla regeringen om januariavtalets skrivningar om arbetsrätten förverkligades. När det gäller Arbetsförmedlingen har skrivningarna i januariavtalet visat sig vara ohållbara.

På flera punkter har uppgörelsen reviderats och även Centern har böjt sig. Till exempel är det inte längre obligatoriskt med LOV vid anlitande av externa aktörer och även den statliga Arbetsförmedlingen ska kunna förmedla jobb till långtidsarbetslösa.

Kritik har funnits

Den andra delen av regeringens strategi har bestått i att ta stöd av arbetsmarknadens parter. Det har skett när det gäller konflikträtten, etableringsjobben och framför allt arbetsrätten. Strategin har varit långt ifrån oproblematisk. Både när det gäller konflikträtten och arbetsrätten var de fackliga organisationerna bakbundna, eftersom politiskt aviserade försämringar hotade om facken inte kom överens med arbetsgivarna. Vad gäller arbetsrätten slöts uppgörelsen dessutom endast med delar av fackföreningsrörelsen.

Efter hand har ytterligare organisationer godtagit uppgörelsen, men fortfarande står många av LO-förbunden utanför.

Innehållet i parternas uppgörelser om konflikt- och arbetsrätten har också fått politisk kritik, särskilt av Vänsterpartiet som menar att arbetstagarnas position har försvagats. I och med att delar av parterna stod bakom uppgörelsen avstod dock Vänsterpartiet från sitt veto. När det gäller förändringen av arbetsförmedlingen har justeringar behövt genomföras efterhand, på grund av reformens alltför höga tempo.

Det motsatta problemet har drabbat de så kallade etableringsjobben, där staten ska betala lön direkt till långtidsarbetslösa. Reformen har sin bakgrund i flyktingkrisen 2015 och bygger på en överenskommelse mellan staten och parterna från 2017, men fastnade i byråkratiska kvarnar och ser ut att kunna bli verklighet först i år.

Nu är det ett vägval

Nu väntar ett nytt val och två utgångar är möjliga. Antingen får Sverige en regering ledd av Magdalena Andersson eller en regering med Ulf Kristersson som statsminister. I båda fallen krävs stöd från flera andra partier och för Kristersson krävs aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Med en fortsatt S-ledd regering (eventuellt med fler partier) är den troliga strategin att försöka konsolidera de reformer som beslutats under denna mandatperiod.

Socialdemokratin och Vänsterpartiet kommer vara måna om att även framöver förankra politiken hos arbetsmarknadens parter. Ett löfte är också att använda makten i kommuner och regioner för att skapa fler fasta heltidstjänster.

Om Ulf Kristersson blir statsminister är det i stället troligt att de reformer som beslutats under denna mandatperiod ändras, än så länge oklart hur. Klart är att arbetstagarnas ställning skulle pressas tillbaka mer än vad som redan skett under de senaste två mandatperioderna.

I riksdagen har KD förklarat att man vill ha ”fler” undantag från turordningsreglerna i las. Även Moderaterna och SD har tidigare krävt fler undantag. Vidare vill M, KD och SD försvaga konflikträtten, bland annat genom inskränkningar för fackliga organisationer att utlysa sympatiåtgärder. M och KD vill därtill att tiden för provanställningar ska utökas från sex till tolv månader, detta trots att kravet förmodligen står i strid med EU:s regelverk.

Det finns en politisk logik som gör det troligt att en högerregering skulle prioritera att driva igenom dessa förändringar. Den socialdemokratiska strategin har nämligen nått en viss framgång i att förhindra radikala försämringar genom att kapsla in arbetsmarknadspolitiken i uppgörelser med oppositionspartier och överenskommelser med arbetsmarknadens parter, även om detta också inneburit svåra eftergifter.

Om en M-KD-SD-(och kanske L)-koalition skulle acceptera denna modell skulle det försvåra högerreformer och kunna tolkas som att man erkänner att den socialdemokratiska strategin har lyckats. Det skulle knappast gå hem internt inom partierna. Mer troligt är därför att de nyligen beslutade reformerna skulle justeras i riktning mot höger, något som i sin tur skulle kunna äventyra hela uppgörelserna.

Risker finns

Att riva upp tidigare överenskommelser skulle skapa osäkerhet och i värsta fall kaos på arbetsmarknaden. Det vore ytterst allvarligt i det ekonomiska läge som vi befinner oss i, med kraftigt stigande priser och urholkad köpkraft, ökad pessimism bland hushåll och företag, och en stor lönerörelse tätt inpå valet.

Våra rekommendationer till den tillträdande regeringen, oavsett färg, blir därför:

• Ta stöd av arbetsmarknadens parter för att förankra politiken i ännu högre grad än under innevarande mandatperiod. En sådan kompromisspolitik bådar kanske inte för stora framsteg, men väl en stabilitet kring de reformer som redan beslutats.
• Utnyttja makten i kommuner och regioner för att skapa fler fasta heltidsjobb. Detta har socialdemokratin redan tidigare utlovat, men hittills inte levererat i nämnvärd omfattning.
• Utöka resurserna till Arbetsförmedlingen och ta nya initiativ för att stärka stödet till långtidsarbetslösa. Bättre matchning kommer kräva betydande utbildningsinsatser och annat stöd.
• Fortsätt det påbörjade arbetet mot arbetslivskriminalitet och basera så mycket som möjligt av åtgärderna på att ge parterna ansvar och inflytande.

Viktiga beslut om den svenska arbetsmarknaden kommer under överskådlig tid att behöva fattas i ett parlamentariskt läge där politiska majoriteter är svåra att få ihop och dessutom ofta blir svaga och instabila

Ansvarstagande politiker – regering såväl som opposition – gör klokt i att inte använda arbetsmarknaden som en bricka i ett politiskt spel. I stället bör man lägga mer ansvar på det svenska partssystemet, en samhällsinstitution som historiskt visat sig stabil och ansvarstagande även i svåra tider.