Att låna till infrastruktursatsningar är en god affär för Sverige

LO och Kommunal kräver 50 miljarder mer om året till välfärden. Försvarsbudgeten ska öka till mer än 100 miljarder om året. Polisen ska stärkas. Livsmedelsförsörjningen måste säkras i ett mycket osäkert världsläge. Alla är överens om att pensionerna ska höjas, men en pinsam cirkus pågår just nu i riksdagen om hur.

Samtidigt har regeringen föreslagit och riksdagen antagit en nationell infrastrukturplan för nästa planperiod, efter en mycket omfattande beredning och remissförfarande.

Varför i all världen ska vi avstå satsningar på bättre personalvillkor i äldreomsorg och vård här och nu för att bygga järnväg för framtidens skattebetalare?

Markus Kallifatides (S)

Projekt får stå tillbaka

Volymen på infrastrukturplanen har förblivit oförändrad länge. Ett antal namngivna satsningar i norr, i Stockholms län och i sydväst har nu pekats ut. Andra efterlängtade projekt har fått stå tillbaka. Både västsvenska och skånska politiker av olika partifärg har skäl att känna sig besvikna. Detsamma gäller Klimatpolitiska rådet. Alltjämt saknas tydlighet i hur planens olika delar bidrar till att Sverige når sina klimatmål eller än mindre Parisavtalets krav.

Både upprustning av befintlig infrastruktur och rejäla investeringar i ny, grön infrastruktur är givetvis både nödvändigt och rätt. S-föreningen Reformisterna har länge argumenterat för större investeringar än så här, både vad gäller underhåll av befintlig anläggning och i ny infrastruktur. Men volymen och den specifika inriktningen är inte huvudproblemet med infrastrukturplanen. Det är i stället den föreslagna finansieringen. Allt ska betalas kontant med skattemedel.

Ekonomiska logiken bristfällig

Med enorma rekryteringsbehov i välfärden det närmaste decenniet, stora behov av klimatåtgärder, inte minst vad avser skog- och jordbruk, åtgärder för försörjningssäkerhet, omfattande brister i vuxenutbildning, socialförsäkringar och arbetsförmedling, och ständiga kommunala neddragningar i skolan (!), så föreslås alltså staten finansiera dessa mycket långsiktiga investeringar i infrastruktur med en del av de årliga skatteintäkterna, tolv år framåt. Den ekonomiska logiken i det hela är bristfällig, för att uttrycka det försiktigt.

Sedan ett decennium har ekonomer i Sverige och i hela Europa argumenterat för en modernisering av finanspolitiken där även staten skiljer mellan investering och löpande drift, precis som i företag, kommuner och regioner. Goda, långsiktiga investeringar kan och bör ofta finansieras med lån. Det är elementär ekonomisk kunskap. Varför i all världen ska vi avstå satsningar på bättre personalvillkor i äldreomsorg och vård här och nu för att bygga järnväg för framtidens skattebetalare? Men det är precis vad vi gör. Inte för att vi måste, utan för att vi väljer detta, trots att den reala räntan på statens långfristiga lån är negativ.

De stora infrastrukturinvesteringar som historiskt lagt grunden till välstånd, såsom stambanorna och Stockholms tunnelbana, har finansierats med lån. Det var sund och framsynt politik då, precis som det vore i dag. En modernisering av det finanspolitiska ramverket och en ändring av överskottsmålet i budgetlagen borde ha skett för länge sedan. En sådan översyn har vi socialdemokrater fattat beslut om ska tidigareläggas. Nu är det hög tid att samla vår sida av riksdagen kring denna viktiga fråga. Låna till infrastrukturplanen och genomför det välfärdslyft som landet behöver med hjälp av våra skattepengar! Se där, ett progressivt, konkret och mycket attraktivt budskap i en valrörelse!