Det är dags för högskolan att ta sitt utbildningsuppdrag på allvar

Excellens är en av regeringens tre uttalade prioriteringar inför den kommande forsknings- och innovationspropositionen. Det riktas stort fokus på vad Sverige kan göra för att bli en kunskapsnation, både när det gäller forskningen, men även den högre utbildningen. Men alla kvalitetsbrister i högskolan är inte skapade av externa aktörer, det interna arbetet är minst lika viktigt. Det blir särskilt tydligt i frågan om högskolepedagogik.

Högskolepedagogiken förlöjligas och svartmålas

Under våren har vi kunnat läsa flera inlägg i debatten om högskolepedagogikens fel och brister. I debattartikeln ”Universitet ska inte styras som lokala kennelklubben” på DN debatt skriver Bo Rothstein om akademins roll och identitet. Texten är tankeväckande, men Rothsteins förlöjligande av högskolepedagogisk kompetensutveckling i akademin och att den tid som läggs på den kan komma till bättre användning är klandervärd. Det finns stora utmaningar med styrningen inom högskolan, men högskolepedagogiken har inte del i detta.

Hur kan det vara så att en verksamhet med ett kärnuppdrag om att utbilda, förkastar idén om att pedagogiken är en separat kompetens från forskningen?

Även Carl Cederström svartmålar på DN Kultur högskolepedagogisk vidareutbildning inom högskolan. Högskolepedagogiska kurser beskrivs som nästintill värdelösa och som ett nödvändigt ont för att kunna göra karriär i akademin.

Samma kritik återkommer 

Skribenterna representerar inte hela högskolesektorn, men texten bekräftar inomakademiska tankesätt som vi återkommande stöter på. Redan under efterkrigstiden kritiserade studenterna undervisningens nedprioritering i relation till forskningen och att lärares undervisningsmeriter spelade en underordnad roll vid tillsättningar.

Trots att mycket har gjorts i dessa frågor så återkommer samma kritik om att utbildningen inte får den omtanke som behövs decennium efter decennium.

Sänkta krav på pedagogisk skicklighet

Drömmen om mindre krav på lärarnas pedagogiska vidareutveckling som är föremål för artiklarnas kritik realiserades redan 2010 med den så kallade autonomireformen. Reformen hade sitt ursprung i tanken för lärosätenas frihet att själva få avgöra vad som är bäst för verksamheten. Därför togs flera av de nationella bestämmelserna om vilka krav på pedagogisk kompetens som ska gälla vid läraranställningar bort.

I dag råder en ordning där lärosätena ansvarar för att sätta ramar för sin lärarrekrytering. Däremot har otaliga rapporter, bland annat av SFS (pdf) och lärosätena själva (pdf), konstaterat att flera lärosäten har sänkt kraven på pedagogisk skicklighet för att bli anställd som lärare. Detta trots ökande pedagogiska utmaningar för den moderna högskolan när gymnasieskolan ger allt ojämnare förkunskaper hos presumtiva studenter och intåget av generativ AI. 

Trots större utmaningar än på länge är högskolepedagogikens ställning i vissa delar av akademin mycket låg. Hur kan det vara så att en verksamhet med ett kärnuppdrag om att utbilda, förkastar idén om att pedagogiken är en separat kompetens från forskningen? En kompetens som, liksom andra, inte är medfödd utan förutsätter en utbildning.

Sluta tumma på kraven 

Vi studenter har också ett ansvar för vårt lärande och att aktivt delta i undervisningen. SFS har sedan 1950-talet arbetat för bättre pedagogik i högskolan och vi har flera förslag för 2020-talets högskoleutbildning, men lärarna har en central roll i vårt lärande och pedagogiken är en av flera viktiga kvalitetsaspekter.

Det prestationsbaserade resurstilldelningssystemet och det statliga produktivitetsavdraget som finns i högskolan leder förvisso till urholkad finansiering och sämre förutsättningar för lärarnas pedagogiska utveckling vilket i slutändan leder till sämre kvalitet. Det betyder däremot inte att det inte finns förändring att göra på lärosätes- och lärarnivå. Lärosätena måste sluta tumma på kraven på pedagogisk skicklighet vid anställning och befordran som lärare. Det behöver även ske ett större kollegialt utbyte för att få till en diskussion om vad som är bra undervisningsmetoder och hur vi upprättar en kultur där det finns ett engagemang för utbildningen, dess kvalitet och pedagogik.

Landets universitet och högskolor måste också kunna se sig själva i spegeln. Det är dags att högre utbildning tas på allvar, inte bara av utbildningsministrar och politiker utan även de som är ytterst ansvariga för den, det vill säga rektorerna och lärarna på landets lärosäten.