Eget lidande saknar betydelse – jag tillåter inte att surrogatmödraskap sker i mitt namn

När man väntar barn får man av barnmorskor och andra hela tiden höra hur viktig man är för barnet, redan innan barnet är fött. Barnet hör din röst, barnet lyssnar på dina hjärtslag, barnet känner direkt igen din doft. Anknytningen börjar redan i magen.

Den som i stället vill betala någon annan för att vara gravid i ens ställe möts av budskapet att anknytningen inte börjar förrän efter flera månader.

Vill vara gravida jämt

När man ska föda barn möter man i bästa fall historier från andra om deras förlossningsskador som kan vara handikappande och som inte alltid kan åtgärdas ens i ett land som Sverige, om deras förlossningsdepressioner och om deras svåra komplikationer som gravida. I värsta fall tvingas man uppleva det själv.

Den som i stället anser sig tvungen att betala någon annan för att vara gravid möter bilden av kvinnor som helst vill vara gravida jämt och som föder hur lätt som helst.

De ofrivilligt barnlösa är de minst viktiga i triaden ofrivilligt barnlös – surrogatmoder – barn.

När man bär ett småsyskon i magen får man höra om hur man ska involvera det äldre barnet och dess förväntan, hur man ska prata om mammas växande mage, låna böcker på biblioteket.

En surrogatmammas barn förstår att hon bara är en ”barnvakt” och att bebisen som ska lämnas bort inte har något med dem själva att göra.

Parallella verkligheter, där det som sägs anpassas in absurdum, som om ingen sanning fanns.

Fick ligga kvar i Ukraina

Frågan om surrogatmödraskap aktualiseras med jämna mellanrum. Politiska utspel om att tillåta det i Sverige dyker upp titt som tätt, liksom frågan om det juridiska limbo barnen hamnar i när deras medborgarskap ska utredas och vårdnaden fastställas. Under pandemin hamnade fokus på de hundratals bebisar som på grund av restriktioner fick ligga kvar på kliniker i Ukraina. När Ryssland invaderade Ukraina dröjde det två dagar innan artiklar skrevs om svenskar som väntade barn genom surrogatarrangemang i landet.

Likaså återkommer rapporterna om den skada som denna handel gör, eller rena freak-artiklar från länder som av surrogatföretagen intygas vara noga med sin kontroll och reglering. Ukraina har varit krigsdrabbat i åtta år, vilket har påverkat ukrainska kvinnors valmöjligheter men inte den svenska surrogatverksamheten i Ukraina.

Nu förbjudet i Indien

Frågan diskuteras också i Ukraina, både för och emot. Till exempel uttalade sig Ukrainas barnombudsman Mykola Kuleba i samband med pandemins strandsatta bebisar:

”Commercialization and permission to receive such a 'service' in Ukraine promote the uncontrolled sale of Ukrainian children abroad. […] In this way, Ukraine simply becomes an international online store for babies. And we don't know the real number of such children that Ukraine 'supplies' in this way. […] Surrogacy is the exploitation of women for private business income and to meet the needs of adults. But it is one that violates the rights of the child.”

Bland andra länder dit svenskar åker finns Guatemala och Georgien. Indien, som tidigare var en surrogatdestination för européer och amerikaner, förbjöd verksamheten för några år sedan.

Har inte rätt till en åsikt

Diskussionerna som följer av medierapporteringen följer två huvudspår. Det ena är förakt för ofrivilligt barnlösa. Det andra är att lidandet i den ofrivilliga barnlösheten är så stort att ingen som inte varit där själv kan begripa något alls.

Båda är irriterande att ta del av, men jag vill bemöta det senare.

”Ingen som inte varit ofrivilligt barnlös själv har rätt att ha en åsikt om surrogatmödraskap.”

Det är här man måste redovisa sitt eget privatliv för att få legitimitet. Av någon anledning antas alla som är emot surrogatmödraskap sakna erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Alla ofrivilligt barnlösa antas också landa i samma position, om de bara lider tillräckligt eller har tillräckligt dåliga möjligheter att få barn på annat sätt.

Har jag kvalificerat?

Jag är emot surrogatmödraskap och här är delar av mitt privatliv: flera utomkvedshavandeskap, varav ett orsakade en 70-procentig blodförlust och men för livet, smärtsamma operationer, tusen sprutor, många år av ovisshet och ångest. Har jag kvalificerat? Frågan är retorisk eftersom mitt privatliv borde vara ointressant.

Om man tycker att det är fel att hyra en livmoder, bland annat på grund av riskerna för den kvinna vars kropp livmodern sitter i, och att det generellt är fel att separera nyfödda barn från den enda värld de känner, spelar det ingen roll vem som håller i plånboken. Om de blivande föräldrarna är heterosexuella, homosexuella, trans eller cis och oavsett hur deras lidande sett ut innan beslutet avgör inte frågan. De ofrivilligt barnlösa är de minst viktiga i triaden ofrivilligt barnlös – surrogatmoder – barn.

”Lätt för dig att säga som har barn.”

Ja, det är lätt för just mig att säga det eftersom jag haft samma åsikt hela tiden, innan jag själv behövde konfronteras med ofrivillig barnlöshet, under åren som ofrivilligt barnlös och efter åren som ofrivilligt barnlös. Mitt eget lidande har inte påverkat min inställning, eftersom mitt eget lidande saknar betydelse i sammanhanget.

Experter på att skapa sanningar

”Det är lätt att tycka att det ska vara 100 procent etiskt om man själv inte varit i situationen.”

Är det graden av lidande som ska avgöra graden av etik? Nej, svaret är att vi har olika etiska övertygelser, därför har vi olika syn på vad som är acceptabelt. Vissa övertygelser kan vi tumma på, andra inte. Den typen av köpslående med oss själva sker hela tiden. Den globala fertilitetsindustrin rymmer många exempel på etiskt problematiska praktiker, och är experter på att skapa sanningar som passar den med behovet och medlen.

Inte i mitt namn

Att köpa graviditeter normaliseras snabbt i Sverige. Kändisar gör det, politiker gör det, väldigt unga och ganska gamla människor gör det. Det blir mys-tv och reportage, som kanske i förbifarten nämner att det inte är tillåtet i Sverige. Det dyker upp insamlingar för vård av barn födda på andra sidan jorden, för tidigt födda i riskgraviditeter och utan möjligheter att få vård utan dessa privata pengar. Ingenstans en fråga om riskerna de svenska föräldrarna har varit beredda att ta å andras vägnar.

Ofrivillig barnlöshet är mycket vanligt. Svenskar är rika globalt sett, marknaden är öppen för oss. Utifrån våra lidanden drar vi olika slutsatser om våra befogenheter i världen. Surrogatagenturerna är till för att gynna sådana som mig, men jag tillåter inte att handeln sker i mitt namn.