En frigjord socialdemokrati utan MP som överrock

Vilken vecka det har varit! Först röstade Centerpartiet för Magdalena Andersson som statsminister för att senare samma dag rösta ner hennes budget och därmed släppa fram en budget som Sverigedemokraterna varit med och förhandlat fram.

Detta gjorde Annie Lööf och hennes centerparti trots att partiets största käpphäst sedan länge varit att hålla SD utanför politiskt inflytande. Och inflytande var just vad SD fick, tack vare Centerpartiets agerande. Det är snurrigt värre och det lär bli ett otroligt svårt nystan att reda ut för väljarna.

En stärkt Andersson ur krisen?

Efter Centerns agerande blev Miljöpartiet surt och hoppade av regeringen och Andersson blev tvungen att lämna sin post innan hon ens hade tillträtt. Mitt i denna röra stod Andersson och svarade lugnt på journalisternas frågor, samtidigt som övriga inblandade partiföreträdare var upprörda på varandra. 

Nu öppnas på nytt den möjlighet som socialdemokratin hade under stora delar av efterkrigstiden, den att både vara i regering samtidigt som man är i ständig opposition

När SVT:s reporter i måndags frågade hur Andersson ska få ihop det här svarade hon: ”Jag kommer såklart kunna prata med de enskilda partierna, sen får vi se vad som händer när känslorna lugnat ner sig lite.”

Frågan är om inte Andersson kommer att kliva stärkt ut ur sin första kris som nyvald partiledare och jag undrar om det inte är en frigjord socialdemokrati vi ser, fri att stå för sin egen politik?

Senast under Göran Persson

Nu står vi här med en socialdemokratisk enpartiregering med ett flertal nya namn, däribland förre LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson som ny näringsminister och gamla namn på nya poster som Mikael Damberg på finansen.

Senaste gången Sverige regerades av endast socialdemokrater var före valet 2006 med Göran Persson som statsminister. Då betraktades den regeringen som historiskt svag med sina knappt 35 procent (i förra valet fick S drygt 28 procent av rösterna).

I Danmark ser det nästan likadant ut som här, där styr Mette Frederiksen med en mandatmässigt svag socialdemokratisk enpartiregering (49 av 179 mandat). Hon har stärkt sina opinionssiffror sedan förra valet och nog är det en styrka att kunna gå in i uppgörelser och överenskommelser med andra partier ensam i stället för att behöva kompromissa en kompromiss, såsom Löfven behövt göra här.

En frigjord socialdemokrati

Förhoppningsvis blir det lättare för en frigjord socialdemokrati att kompromissa med andra partier i frågor som exempelvis rör migration, integration, energipolitik och rättspolitik, utan att behöva ha Miljöpartiet som överrock. Samtidigt är det lättare att visa upp för väljarna vilka ingångsvärden som är de socialdemokratiska.

Vad som är helt centralt att hålla i minnet är att en regering är mycket mer än en budget. Budgeten är klubbad och även om den har en viss konservativ prägel är skillnaderna inte särskilt stora gentemot den budget Andersson lade fram som finansminister. Givet det och att det är mindre än ett år kvar till valet gillar Andersson läget. 

Nu får Socialdemokraterna en stor möjlighet att profilera sig själva som regeringsparti men inte bara det, man har också en möjlighet att göra ett annat avtryck i samhällsdebatten. I dagens infekterade politiska debattklimat där de akuta krisfrågorna och det politiska spelet tar allt syre kan man i sitt stilla sinne önska att sakpolitiken får ta större plats, liksom de långsiktiga samhällsvisionerna.

Att vara i regering och ständig opposition

Det har under lång tid talats om socialdemokratins tynande tillvaro, om arbetarrörelsens långsamma sorti från den politiska scenen. De politiska vindarna har vänts till socialdemokratins fördel i flera av länderna omkring oss, det skulle mycket väl kunna ske här med.

Men då måste Andersson och Socialdemokraterna våga leda, peka ut riktningen och stå för sin historiska uppgift som den politiska kraft som minskar klassklyftorna och ökar den sociala tryggheten.

Nu öppnas på nytt den möjlighet som socialdemokratin hade under stora delar av efterkrigstiden, den att både vara i regering samtidigt som man är i ständig opposition mot orättvisorna och otryggheten. Vågar vi hoppas att socialdemokratin under Magdalena Andersson tar vara på den möjligheten?